Lofoten vinter

Nonstinden 543 möh sedd från Kabelvåg, 14/2 kl 13.28.

Skyet eller delvis skyet. Kanske pent vær, skiftende overveiende østlig bris. Rapporten lovar hyfsat väder. Men appen Aurora tonar ned vårt hopp. Sannolikheten för norrsken är magra 15 procent där vi befinner oss. 

Blekktinden 622 möh och strandflad vid Flakstadpollen, 14/2 kl 15.32.

Vi sitter i lilla husbilen och stirrar ut. En nästan full måne lyser iskallt på Olstindens snötyngda fjällspets. På halvön nedanför tindrar husen hemtrevligt i Reine, som vore de gula bärnstenar i ett bijouteri. Lofoten på vintern är en perfekt plats om man vill fotografera nordlys, som norrmännen säger. Eller polarsken som är forskarnas beteckning. Men inget är givet. Solens stormvind måste skicka en tillräcklig mängd elektroner mot Jorden, partiklar som sugs in i magnetfältet och krockar med atmosfärens gasmolekyler. Vädret måste vara klart. Man är i händerna på naturens nycker.

Olstinden och Reine 14/2 kl 21.10.

Lofoten på vinteren er et helvete, säger kvinnan som driver ett vandrarhem i Fredvang, där vi duschar någon dag senare. Ofte er det dårlig vær, sterk vind og overskyet. I år er det uvanlig mye snø. Sommaren er derimot et paradis, fortsätter hon. Ja, vi vet det. Vi var här i slutet av maj 2014, Björn Esping och jag. Efteråt gjorde jag en fotobok om den resan, ”Lofoten 9”. Nu är vi båda tillbaka i februari 2022. Inget helvete för oss, inte. Vi vill se landskapet i vinterskrud, helst också norrsken.

Omslaget till min bok Lofoten 9 som kom ut 2015.

Banne mig, när jag går ut flämtar ett svagt grönt band över Olstinden. Man får vara glad för det lilla. Motivet jag gör blir mitt enda av det suggestiva himlafenomenet. Otur, men för den sakens skull sköljer inget missmod över oss. Landskapet i Lofoten gör ingen besviken. Nästa dag fortsätter vi till Å där Europaväg 10 slutar blint (!) vid en parkeringsplats. Längre ut i arkipelagen kan man inte köra. Vädret är pent. Solen skiner när vi tar fram snöskorna och pulsar uppför en sluttning. Temperaturen håller sig måttlig, några minusgrader bara, men brisen skärper köldeffekten.

Svagt norrsken över Olstinden 14/2 kl 18.49.

Havsvidder breder ut sig. Vågorna slår mot snöklädda fjällsidor som stupar rakt ned i vattnet. Att säga vykortsfagert känns tafatt. Landskapet utstrålar en kliniskt ren estetik. Få platser i världen erbjuder samma storslagna dramatik, särskilt inte på vintern. Landformer och markmönster upprepar sig med oändlig variation. Så här års är naturen antingen ljus eller mörk. Vita fjäll, blygrått hav och svarta klippor. Topparna står vassa, bergsidorna är skäckiga. Det doftar hav och fruset vatten. 

Snöskovandring vid Andstabbvika 15/2 kl 10.40.
Undertecknad med snöskor 15/2 kl 1022.

Mot sydväst sträcker sig Lofot-väggen, en lång barriär av utmanande fjäll, uppåt fem hundra meter höga. Andstabben ligger närmast oss. Allt vi ser ingår i Lofotodden nationalpark. Den var inte beslutad vid vår förra resa. Nu är den en realitet och greppar över västra sidan av Moskenesøya ned till sydspetsen, ett obebott och väglöst stycke fjällandskap av utomjordisk skönhet längs Atlanten. I sydväst och långt borta i storhavet ståtar Værøya och framför den ön reser sig den mindre klippön Mosken. Där forsar berömda malströmmen Moskenstraumen när ebb och flod byter plats. På andra sidan Vestfjorden skymtar fastlandets taggiga horisontlinje. 

Andstabben 512 möh, 15/2 kl 10.31.
Fjällbjörkar klänger i stupet, att de klarar sig! 15/2 kl 10.46.

Vi fortsätter färden till norra sidan av Flakstadøya. Stränderna blir flackare och fjällen drar sig in lite grand mot land. På himlen vandrar molnen som rubinröda eller askgråa ulltottar drivna av vinden. Det har blivit eftermiddag. Dagarna är korta på vintern. Inte mig emot. Den låga solen får snöfjällen att lysa som skygga juveler. Längs vattenbrynet väntar bildmässiga förgrunder på sin upptäckt. När halvmörkret sakta slocknar gör fullmånen det dunkla landskapet blåsvart. Längs stranden går ett gäng fotografer med stativ och kamera. Vi ser flera grupper som verkar tillhöra en arrangerad fotoresa. Även vid Reine såg vi ett flertal fotografer stå beredda att fånga det norrsken som kom av sig. Verkar vara viss turism även denna årstid, mest sydeuropéer som vill uppleva polarvintern. Det märker vi inte minst i pittoreska fiskeläget Nusfjord, dit vi gör en kort utflykt.

Festhaeltinden 389 möh vid Reine, 15/2 kl 12.16.
Fiskeläget Nusfjord 15/2 kl 15.09.
Rorbu med arketypisk dekoration. Nusfjord. 15/2 kl 15.11.
Hustinden 691 möh och stranden vid Vareidsundet 15/2 kl 15.53
Islagda tångvallar och fjäll på Moskenesøy söder om Selfjorden, 15/2 kl 16.16.
Fullmåne över fjället Merra 552 möh, 15/2 kl 16.27.
Oemotståndligt motiv. 15/2 kl 16.28.
Broarna till Fredvang. 15/2 kl 16.17.

Vägtrafiken är ganska loj tack vare vintern. På sommaren är läget annat. Husbilen ger oss frihet. Vi kan stanna för övernattning där det lämpar sig. Kök och bädd ingår. Ingen bokning, ingen tid att passa, ingen trängsel med andra husbilar eller campare. När vi första dagen anlände med färjan till Lødingen, drog täta snöbyar in. Vädret skapade lite oro, men vi har fyrhjulsdrift och vinterdäck. Hittade en ödslig parkeringsficka vid Raftsundet. Ställde bilen där och kunde se Hurtigruttens fartyg glida förbi som en upplyst by i rörelse. Vinden tilltog och det var åtta minusgrader. På morgonen började tåken lösas upp. Vi körde längs Raftsundet och såg hur det mäktiga massivet Trolltindan lösgjordes från molnslöjorna. En mastodont växte upp. Det var ett skådespel för skönandar.

Hurtigrutten passerar genom Raftsundet 13/2 kl 16.34.
Nattlogi vid Raftsundet. 13/2 kl 19.20.
Nattlogi vid Raftsundet.
Trolltindan 1036 möh vid Raftsundet 14/2 kl 11.07.
Heggedalstinden 751 möh på ön Stormolla söder om Raftsundet 14/2 kl 10.56.
Strand på Halvön Årsteinen söder om Raftsundet 14/2 kl 09.24.

I Fredvang får vi en spontan idé. Varför inte besöka Vesterålen norr om Lofoten. Från nattstället kör vi på E10 inåt fastlandet men viker av till Hanøya före bron över Raftsundet. Med en färja kommer vi till Langøya, den största i Vesterålen. Landskapet här har större ytor med flacka områden. På öns västsida höjer sig likväl tinnar. Siktet är inställt på norra udden som är ett pekfinger ut i Atlanten. Plötsligt får vi se ett fjäll som verkligen sticker upp. Det heter Reka och är en sylvass tagg av granit som i sin enastående resning påminner mig om berget Fitz Roy i Patagonien, inte lika högt (bara 605 möh) men lika djärvt formfulländad med släta klippor. Konstigt att Reka inte omtalas lika mycket som exempelvis norska nationalfjället Stetinden. Härligt med överraskningar. Mycket resande nuförtiden förbereds med förhandsinformation som dödar upptäckarglädjen. Stannar en bit före Stø. Klart väder men inga norrsken. 

En havsörn nära vägen E10 16/2 kl 13.37.
Sørkulen 518 möh på Langøya. 17/2 kl 09.50.
Fjället Reka 605 möh på Langøya 17/2 kl 12.59.

Nästa dag kör vi till det ryktbara fiskeläget Nyksund. I början på 1900-talet var det Vesterålens största. Efter andra världskriget hamnade det dock i bakvatten. Nya och större båtar krävde en större hamn. Fiskeläget avfolkades, men på 1980-talet började tyska studenter förvandla det till ett tillhåll för konstnärer och fotografer. Byggnaderna restaurerades och inkvartering ordnades. Vi går runt hamnen och kan konstatera att husen ändå ser rätt skamfilade ut, men placeringen i landskapet är superb. En sevärdhet hursomhelst.

Fiskeläget Nyksund 17/2 kl 10.32.
Tretåiga måsar på ett slitet hus i Nyksund. 17/2 kl 10.44.
Från Nyksund mot fjäll på Skogsøya. 17/2 kl 10.49.

På väg söderut gör vi en avstickare för att titta närmare på fjället Reka. En gammal saga berättar om Eidfjordstrollet som ville gräva en kanal till Skjerfjorden. Men skaftet på spaden gick av och trollet kastade resterna ifrån sig och de förstenades. Bladet blev till Reka och skaftet blev Rekøya. Lite folklore piggar upp intrycken. Två engelsmän var de första att bestiga fjället 1902. Med denna storståtliga syn på näthinnan lämnar vi Vesterålen och tar oss till Stetinden för övernattning. Nationalfjället är en alltid lika imponerande syn. Två norska skönheter har vi således skådat idag. Imorgon börjar den långa resan hem.

Månsken vid sista nattplatsen under Stetinden 1314 möh 17/2 kl 21.29.

(Kamerautrustning: Olympus EM1-X )

23 tankar på “Lofoten vinter”

  1. Tack för spännande och intressant läsning och inte minst de fantastiska bilderna på ett magnifikt landskap.

    Vänliga hälsningar till dig och Gill!

    Leif Ahlberg

    Svara
  2. Vackra bilder med härlig text. Fantastiskt att förflyttas från regnstorm i Skåne till Norsk vinter i Lofoten och Vesterålen. Goa bilder att ha med sig på näthinnan inför nattens sömn och drömmar (läst och skrivet 22:30).

    Svara
    • Tack Ulf, gläder mig att du sett bloggen. Marco Polo funkade alldeles utmärkt i dessa vintriga förhållanden.

      Svara
  3. Wow, Claes, du är verkligen rätt man att resa dit upp till det magnifika Lofoten mitt i vintern för att locka fram, föreviga och förmedla dess spektakulära själ. Mäktigt landskap, fångat av en mästare. Thanks for sharing!
    /Peter H.

    Svara
    • Tack Peter, känns alltid extra gott när en superkompetent kollega uppskattar det man gjort.

      Svara
  4. Fantastiska och stämningsfulla bilder, Claes! Tack för att du delar med dig så frikostigt. Vilka otroliga berg (fjell) det finns däruppe – t ex Reka (spad-bladet!) och den massiva Stetinden, det är som från någon nutida fantasy-film. Din text är mycket intressant och belysande, och man kan även lära sig om lokalhistoria. Fina bilder också på era nattläger i den mysiga husbilen. Blir det något varmare att ligga med nedfällda säten, istället för under det upphöjda taket? Vad kul att ni gick med snöskor! Det har jag inte gjort på många, många år – vi brukade göra anmarsch till olika isklätterställen i norra Sverige och Norge på 80-talet, och sedan stoppa ner dem (och teleskopstavarna, modell LEKI) i ryggan när det bar iväg uppåt ;-)

    Svara
    • Tack Bengt. husbilen funkade utmärkt. Jag låg på övervåningen. Under natten hade vi ingen värme på trots kylan. Det kan man ha men fläkten susar. Varma vintersovsäckar är ett måste. Jag sover bäst när man ligger varmt och andas sval luft. Påminner om vintertältning. Snöskor är perfekta på Lofoten. Terrängen är så pass brant att turskidor inte är mycket lönt. Kul att du också testat deras användbarhet. Jag gjorde några försommarturer i Kebnekaisefjällen på snöskor under 1980-talet. Gick bland annat på snön över Mårmapasset i midnattssol.

      Svara
  5. Helt fantastiska bilder! Och trevliga texter! Har rest i området vid två tillfällen, men sommartid. Då hyrde jag husbil i Kiruna. Vart hyrde ni er husbil?

    Svara
  6. Hej Claes
    Du överraskar som vanligt! Kul synpunkt att för mycket förhandsinfo dödar upptäckarglädjen. Din skrivning och suveräna bilder väcker faktiskt nyfikenhet.
    Ha det
    Staffan

    Svara
  7. Bilder att njuta som vanligt. Skönt att höra att allt gick bra, rätt utrustad med fyrhjulsdrift och vinterdäck är ett måste på vintern. Har ju hunnit vara på många ställen under årens lopp, även under vattnet där en lika vacker värld finns att upptäcka. Längtar till hälsa och tillfälle att besöka vår hytta vid Vestfjorden. Ha det bra! Hälsnigar Reier.

    Svara
    • Hej Reir, och tack för kommentaren. Jag förstår att du måste ha sett det mesta i Lofoten och Vesterålen genom åren. Vore trevligt att besöka er hytta vid en kommande resa. Återkommer om det blir läge framöver. Hälsningar Claes

      Svara
  8. Hej Claes! Jag har inne en blogg på Västerbottens kuriren på en vandring som jag tror att ni inte gått. Vindelån till Vindelkroken heter inlägget. Vindelälven från Ammarnäs till källflödena i Norrbotten handlar den om. Naturbilder heter bloggen. M.v.h. Irene Grundström. följer dig på Instagram. Tack för vackra bilder från Lofoten. Imponerande.

    Svara
    • Hej Irene, jag ska titta på den bloggen. Men visst har jag gått där i trakten kring Vindelkroken, har skrivit en guidebok om Vindelfjällen som nu finns i Calazo serie Fjällklassiker. Jag uppskattar just dessa trakter från Dalavardo upp mot Nasafjäll, riktiga avkrokar.

      Svara
  9. Hej Claes!
    Tack för alla bilder du delar med dig av! Jag har många av dina böcker och följer dig på Instagram. Du har alltid varit en inspiratör för mig, som är amatörfotoentusiast från Norra Halland. Vi kom inte längre än till Ofoten på vår resa några år tillbaka, och det var vackert där också, men det är tydligt att det är värt att ta sig ända ut på Lofoten.
    Ser fram emot nästa blogg!
    Mvh
    Ingvar Carlsson

    Svara
    • Tack för uppskattningen Ingvar. Ja, jag rekommenderar verkligen att du fortsätter ända ut till Å i Lofoten. Landskapet stegras hela tiden.

      Svara
  10. Underbara bilder Claes!
    Vilket vatten, så klart och blått.
    Kan tänka mig med mer solljus, så blir det magiskt.
    Synd vi inte hälsade på min Claes’s syster Pia när hon var i Nordkap.
    Får bli en tur framöver….

    Svara
    • Hej Magnus, trevligt att du läste bloggen och tack för uppskattningen. Ni får återvända till Nordnorge när det passar, finns så mycket att se och upptäcka.

      Svara
  11. Som vanligt enastående bilder över dramatiska Lofoten och Vesterålen.
    Planerar själv en resa upp till Lofoten, Vesterålen och Senja kommande sommar. Eventuellt kommer jag att välja bort Lofoten. Vad är din magkänsla om en sådan prioritering?

    Svara
    • Tack Bertil. Om du inte varit i Lofoten måste det vara första prioritet, även om det är mycket turister på sommaren vilket man (som också är turist, väl att märka) påverkas av. De andra områdena är nog inte lika hektiska även om också de drar till sig mängder av turister. Naturen i dessa andra områden är lika sevärd, så valet av område bör avgöras av hur du ser på turismen.

      Svara

Lämna ett svar till Claes Grundsten Avbryt svar