Snopen skidtur i Sarek

Läger inför stormen, fjället Gisuris i bakgrunden.

För den som älskar långa skidfärder i fjällen är snöcamping en drog. Varför? Int lönt att förklar för den som int begrip, för att använda Stenmarks ord. Man måste nog vara förtrollad av de snövita landskapen. Se viddernas ljusa svepning som naturpoesi. Vinterfjällen bjuder oss på klockren skönhet. Vi gillar också den utmanande konsten att överleva i iskalla och krävande förhållanden. Vita fjäll ger oss inspiration, inte minst som idyllens motsats. Kanske handlar den lyckan om ett slags vällustigt trots. Livet blir intensivare när man kämpar. Vidderna är en rå vildmark som väcker urmänniskan i oss. I snöbivacker eller igloos förenas våra kroppar med vinterns hjärta. Att tälta på snön står inte långt efter. Jag har prövat både det ena och andra genom åren, och föredrar att tälta därför att det är flexiblare än att gräva snöhål. Man kan stanna nästan var som helst och överlämna sig åt naturen. Vädret styr. Vinterfärdernas kombination av äventyr och skönhetsupplevelse är vanebildande. För personer med denna läggning är snöcamping ett otium.

Vi ser bort mot Áhkká med Västtopparna.

Med årens gång uppfattar jag skidfärder med snöcamping också som ett hälsotest. Om man klarar det mödosamma friluftslivet på vinterfjället är man förmodligen i hyfsat gott skick, så lyder min hypotes. Affektionen tilltar med alla dessa år som bara går och går och går. Hur länge till kan man hålla på? Plötsligt en vinter blir frågan relevant. Herregud jag är snart 73, inget att gråta över. Sådant är livets gång och alla berörs. Men ändå! Till slut måste man seriöst fråga sig om det är möjligt längre. Amerikanske poeten Longfellow skrev på 1800-talet: ”To be seventy is like climbing the Alps. You reach snow-covered mountains and see behind you the deep valley stretching miles and miles away, and before you other summits, higher and higher, which you may have the strength to climb or you may not. Then you sit down and mediate and wonder which it will be”.  

Fjället Nijak vid Ruothesvagge.

Topparna lockar mig fortfarande till bestigning. Att bo med snön ger fortfarande en härlig kontrast till vardagen. Under förra årets färd stoppades vi av en orkan i Lunndörrsfjällen. Ett par dagar fick vi häcka i ett skakigt vindskydd och inget blev som vi tänkt oss. I år hoppas jag på kompensation för den o-turen. Framför allt vill jag återse Sarek i vinterskrud. Området är min favorit i svenska fjällen. Namnet är så välbekant att inget mer behöver sägas. Nu 2022 blir vi en grupp på fyra jämspelta old guys, och jag är äldst: Per Lind, Claes Fransson, Titus Kyrklund plus mig. Två tält, två matlag och tio avsatta dagar under tiden före påsk. Kampen om den begränsade tillgången på tågbiljetter har styrt vår tidpunkt. Vi hoppas att de snällaste vädergudarna har valt samma vecka.

Vuojatädno strömmar öppet nedanför utloppet från Kutjaure.
Spårning nära Kisurisstugan med Áhkká i bakgrunden.

Hopklämda som sardiner trängs vi i sovvagnskupén, tre fullvuxna herrar med tre fullpackade pulkor. Den fjärde av oss fick bara plats i en liggvagn. Vagnarna är verkligen inte anpassade för skidåkare, men fram kommer vi i tid, först till Gällivare och sedan till Ritsem norr om Sarek, en bra utgångspunkt. Där väntar en förbeställd skotertransport till Akkastugan; ett snabbspår över den dämda sjön Ahkkajaure. Skotern spar tid och ansträngning och sjön är faktiskt en konstgjord skapelse med begränsat egenvärde. Ärligt sagt är vi inga puritanska ideologer längre – ingen tror jag. Skoterhjälpen är trots allt motiverad i det här sammanhanget. I nationalparken Sarek slipper vi dessbättre oljuden och det stinkande oset från maskinerna. Skoterfria fjällområden är en fröjd för både vilt och skidåkare. Tyvärr en krympande naturresurs.

Sovvagnskupe för skidåkare. No comments.
Titus i det lätta snöfallet vid första lägerplatsen.

Under eftermiddagen den femte april skidar vi på vinterleden från Akkastugan mot Kutjaure. Vi följer ett skoterspår som till vår motsägelsefulla glädje gör framåtskridandet lättare. Ett tunt snöfall hänger i luften. Halvvägs till Kutjaure slår vi läger i björkskogen, och fortsätter nästa dag i allt mer uppklarnad väderlek. Massivet Àhkká träder fram som Lapplands drottning, högrest och sensuellt med den kurviga formen. 

Underbara Áhkká i skymningsljuset.

När vi övergivit skoterleden blir det till att spåra i ganska djup lössnö. Uppenbarligen har det snöat den sista tiden. På Kutjaure rundar vi utflödet av Vuojatädno och ser älven forsa med öppet vatten en bit nedströms, som en brusande påminnelse om den vår som väntar. En platt och orörd snöyta, synlig som en liten vit öken, leder oss mot en tydlig jåkkravin där det finns ett bekant vattendrag som ingen riktigt kan uttala: Snjuvtjudisjåhkå. Detta stråk leder oss vidare in mot Sarek. En strömstare niger käckt vid ett vattenhål och vid ett annat stannar vi för natten omgivna av kacklande ripor. Strömmande vatten är guldfynd på vinterfjället. Vattnet spar bränsle åt oss och släcker behändigt törsten. Annars måste vi smälta snö. Vätskebalansen är oavbrutet svår att tackla under dessa avlägsna skidfärder.

Mot Sarek, dit ska vi, till Nijak.

Vårt motto är följ vattendraget – och så gör vi, stiger sakta uppåt genom den glesa björkskogen längs de branta slänter som Snjuvtjudisjåhkå skurit ned i de vidsträckta trappstegsformade grusterrasserna från istiden vilka kännetecknar terrängen norr om fjället Gisuris. Den toppen är en självständig och massiv knalle, inte särskilt hög 1654 meter över havet, men ett dominerande och pampigt landmärke i dessa faggor. Uppe på terrasserna vid bergets fot står en hel del ensamma fjällbjörkar utspridda. De framträder som påskris i siluett mot snön.

Fjällbjörk nedanför Gisuris.
Bara en sten på vidden.
Ett svartvitt landskap nedanför Gisuris.

Snart syns även Nijak, en stor och riktigt imponerande fjällbjässe 1922 möh och salig väktare till ingången mot Sarek. Vår kurs går mot denna fästning i riktning österut, mot en molnfront som sakta seglar upp på himlen därborta. Löpande väderprognoser får vi via en liten GPS-apparat. Den senaste berättar om en annalkande storm från öster. Eftersom vi befinner oss på kalfjället måste vi ta höjd för den hotfulla väderförsämringen. I en sänka nedanför en rund kulle stannar vi för att etablera nästa läger och till skydd för tälten bygger vi en snömur. Under detta arbete passerar tre britter som just bestigit Gisuris med sina alpina skidor. De har sitt läger en bit bort utom synhåll. När de försvunnit förbereder vi oss på stormen och nattmörkret. En klunk Jägermeister gör gott för både kropp och själ. 

Lägerplats nedanför Nijak förberedd för storm.

Två nätter ligger vi still på denna plats, allt medan vinden första skruvas upp, sedan pågår länge med oförminskad styrka för att den tredje dagens morgon mojna till dräglig nivå. Under denna inblåsta tid förenas själslivet med varat. Inombords tycks man endast vegetera och inte ens vindstötarna kan mobilisera någon stress. Den trånga tillvaron i ett tält som hela tiden skakar är på ett outgrundligt sätt terapeutisk tid.

YouTube player

När stormen bedarrat och en ny prognos varnar för ännu en storm, resignerar dock vårt mod. Så här långt på färden har vi redan förbrukat värdefull tid för det uttänkta genomkorsandet av Sarek. Vi hade velat fortsätta mot söder genom Ruothesvagge till Smaila och vidare förbi Bierikjaure. Med en ny storm på g återstår bara att gilla läget. Vi upprättar en plan B och siktar på ett skyddat läge i den björkskog vi kommit ifrån. 

YouTube player

En fransman dyker upp, en hurtig ung man med, som han säger 50 kilo i pulkan som han drar med ett rep utan skaklar. – Är första gången i Sarek och Sverige, skrattar han och berättar om sin fortsättning in i Ruohtesvagge, det vill säga dit vi hade tänkt oss. Vår varning om ett kommande oväder får honom att garva igen och sen drar han glatt vidare. Kvar står vi med vår information om väntad storm och jag börjar undra om väderprognoserna vi får, plus våra försiktighetsprinciper och trygghetsbehov, bara gör oss onödigt ängsliga på ett sätt som undergräver självtilliten. Hårt väder har vi upplevt förr! Eller hur!

Drevet går.


YouTube player

Vi tar det säkra före det osäkra och skidar tillbaka i den riktning vi kommit ifrån och etablerar senare ett nytt stormläger i björkskogen nära Snjuvtjudisjåhkå. Där stannar vi sedan tre nätter i följd. Får en hel dags kurering i tälten, gör en dagstur upp på Gisuris och en tredje dag utforskar vi den spännande ravinen som Sjpietjavjåhkå holkat ut. Turen på Gisuris när stormen blåst förbi, räddar på sitt sätt hela färden. Solen gassar medan vi med stighudar under skidorna skråar upp mot toppens västra rygg. Gränslösa och böljande vidder utvecklas i en halvcirkel från söder, västerut och mot norr. Hela Padjelanta kan vi greppa i ett svep, från Staika över Sulitelma och bort mot de utpräglat flacka trakterna väster om Kutjaure. Sveriges och Nordens största ociviliserade bastion ligger inom detta synfält som omfattar kanske tio mil i diameter. Oj vilken njutning den utsikten ger. 

Uppför Gisuris med vy mot norra Padjelanta och norska högfjäll.
Vy mot Sulitelma från Gisuris.
Rast nedanför toppen av Gisuris. Vy mot centrala Sarek.

Vi byter till stegjärn och masar oss vidare uppåt, men några annalkande moln har till slut belägrat toppen så vi stannar ett par hundra meter nedanför och blickar in i det Sarek vi hade tänkt genomfara. Surt sa räven, men vi lyssnar inte på honom. Att bestiga toppar bara för att få ett kryss på en lista är som andra slags kryssningar, ett uttryck för det moderna livets mätningshysteri. Vem bryr sig om vi kom ända högst upp eller ej på Gisuris. Inte jag i alla fall. Hade sikten varit bra hade vi förstås gått upp till högsta krönet, men nu blev det inte så och toppen gled ur näven. Men lika glada är vi för det, men kanske inte den sura räven.

Per Lind efter en givande bestigning.
Realistisk matbild, Titus t v och Claes t h.

Axel Hamberg besteg Gisuris 12 augusti 1895 på sin första resa i Sarek. Han gick upp tillsammans med den 19-årige samiska vägvisaren Anders Rassa. Så här skriver Hamberg i STF:s årskrift 1896: ”Som landskapet här väster om Sarek mindre hade karaktären af en fjälltrakt än af en högslätt med ett och annat isolerade högt berg, så var utsikten synnerligen vidsträckt, och man såg en massa fjäll och sjöar. På grund af det stora afståndet från de andra fjällen var dock utsikten ej så storartad som t ex från Sarektjåkko, som befinner sig mitt inne i det vildaste kaos av höga spetsar och djupa dalar.” På Hambergs tid var ocivilisation inget märkvärdigt. Han fokuserade sin uppmärksamhet på topografin. Intressant är att han kallade detta fjäll Kissuris i sin reseskildring, medan han i den berömda guideboken om Sarek från 1922 benämnde samma fjäll Serkatjåkko, och dalen i söder kallar han Serkavagge, den som idag stavas Sierggavagge vilket betyder ”videdalen”. Vad som föranledde hans namnbyte vet jag inte. Idag heter fjället som sagt Gisuris vilket för övrigt betyder ”liten arbets-ren”.

Fin uppvisning mot slutet, Nijak t h och Suottasjtjåhkkå t v.

Turen till Sjpietjavjåhkå blev kortare och var av annan karaktär. Vi skidade in i ravinen som detta vattendrag skapat. Trots att jag flera gånger vandrat på grusterrassen parallellt med jokken, har jag aldrig varit nere i ravinen. Det är svårt att komma ned där på sommaren. Det vi nu fick se gjorde starkt intryck, särskilt när vi nådde den tvära 90-gradersböjen där de två omgivande branterna blev bergiga och sökte sig till varandra för att bilda en trång port som verkade hämtad från Tolkiens Midgård. Stupens nakna klippor visade upp tatuerade ådringar i Kölliskollans nedvittrade metasediment. Dekorativa mönster av kalksten och konglomerat fascinerade oss. Och vi kunde konstatera att det alltjämnt finns sevärda hemligheter som ännu inte omtalats eller beskrivits.

I ravinen med Sjpietjavjåhkå.
Den fascinerande bergssidan i ravinen.
Mönster i Kölliskollans berggrund, kalksten, skiffer, fyllit och praktlav.

På den nionde dagen skidar vi i allt stabilare väder tillbaka till Akkastugorna där vi ska övernatta. Inget anmärkningsvärt finns att säga om det mer än att dagen slutade med en välgörande bastu. Sedan händer det som är alla stormdrabbade fjällfarares största antiklimax: vädret blir optimalt när man ska lämna härligheten. Vi har en dag kvar och tar oss denna gång av egen kraft över Ahkkajaure tillbaka till Ritsem. Samtidigt stabiliseras vädret allt mer och prognosen nämner att ett högtryck breder ut sig mot de svenska fjällen. Så dags nu! 

Àhkká Lapplands drottning.

Kvällen ger oss en fenomenal uppvisning av naturens artistiska verkshöjd. Vi står på en utsiktspunkt och ser mot Ahkka, fjällvärldens främsta massiv. Topparna blånar och blånar och de sista solskenet touchar högsta delen med sitt varmare rödsken. Symbiosen blir till en sådan stark uppvisning av metafysisk skönhet att vi inser att en människa aldrig rättvist kan återge detta mästerverk av samspelande ljuseffekter, topografi, atmosfär och kolorit. Vare sig med kameran eller en pensel och pannå. Naturen övertrumfar konsten här och nu.

Halo över Àhkká, dagen därpå.
I Ritsem finns en parkering för husvagnar.
En kåkstad för annat fjälliv än vårt.

Epilog

Innan turen trodde jag att den skulle bli mitt sista farväl till Sareks vinter. Vinterfärderna är som sagt mer krävande än sommarfärderna. Nu efteråt kan jag konstatera att det ubåtsliknande tältlivet fortfarande fungerar bra för min del, att kylan inte är något problem, att orken fortfarande finns och att det enda som besvärar mig är ambulerande tumrots-artros i båda händerna, vilket dessbättre inte dämpar lusten. Eftersom denna färd blev snopet ofullbordad och inte ledde in till Sareks centrala delar vill jag tillbaka igen nästa vinter om hälsan tillåter. Sommarturer hoppas jag kunna hålla på med ända in i kaklet. 

Undertecknad. Foto: Per Lind.

Intressant att nämna är de besvär ett antal utländska skidåkare fick i Sarek, efter den storm vi uthärdade under Nijak. Stora mängder snö hade fallit både före och under ovädret och dagen efter samlades 12 personer vid Sarekgränsen där de larmade Fjällräddningen. Det var samma dag som vi låg stilla i tältet. Med Fjällräddningens hjälp lyckades gruppen ta sig till Saltoluokta. Händelsen omnämndes i riksmedia. 

Utrustning  etcetera

Jag använder ett par vallningsfria Åsnes skidor med fjäll under trampet. Vid klabbföre krävs Silverswix för att motverka snöstyltor. Mina pjäxor är av en ny typ från Alfa som heter Outback, med sko och damasker sammangjorda i ett stycke. En synnerligen bra lösning som kan rekommenderas. Varma och goa skidskor. Till stavar Black Diamond med reglerbar höjd.

En Parispulka Expedition med Fjellpulkans skaklar och dragsele. I denna superlätta pulka hade jag två packsäckar som spändes fast med elastiska dragremmar. På ryggen hade jag Haglöfs LIM 50 liter. Vikten i ryggsäcken var 7 kg, i pulkan var startvikten 35 kg. Köket var mitt gamla pålitliga Primus Omnifuel med ventil för bensinbränsle. Två liter bensin gick åt till två personer under tio dagar. Provianten bestod av mat som blir färdig på uppkokat vatten, dvs söt soppa till frukost, frystorkad mat till lunch (Adventure) och frystorkad mat till middag (Real). Därtill bröd, pålägg kaffe och te. Jag sov i en trotjänare till amerikansk sovsäck Feathered Friends med 2,5 kg dun. Under den ett Thermarest Ridge liggunderlag och en luftmadrass MSR. Dunjacka en tjock av Haglöfs. Tälten bestod av ett tremans Hilleberg Kaitum GT (det röda) och ett Hilleberg Saivon tremans (det gröna).  Båda utmärkt bra för vintertältning. Som regel behövs ett tremannatält om det ska delas av två personer eftersom sovsäckar och andra prylar är voluminösa på vinterfärder.

Min kamerautrustning bestod av Olympus nya OM-1 med objektivet Zuiko Digital 12-100 mm f/4. Denna nya kamermodell levererar förstklassiga bilder. Intressant var att pröva batteriet som är av ny typ  (tyvärr kan kameran inte använda mina gamla batterier). Detta nya batteri har en högre kapacitet som imponerar. Jag använde bara ett batteri under hela turen. Har aldrig hänt på tidigare turer. Min Power Bank på 20000 mAh, behövde därför inte användas. Jag hade också med en mobiltelefon Samsung Galaxy S 21 Ultra 5G.

                                                                                                                                                                                             

28 tankar på “Snopen skidtur i Sarek”

  1. Sittandes hemma med opererat knä, är det ändå kul att läsa om fjäll o snö o stormar o beundra vackra bilder. Kaxiga fransmän kan ju vara lite dryga jämföra med svenskt säkerhetstänkande. Och liiite ålder också kanske
    Kul att läsa! Tack!

    Svara
  2. Underbart o fascinerande att genom dina ögon få uppleva det jag aldrig gjort o aldrig kommer att göra tycker Margareta

    Svara
  3. Trevlig igenkännande läsning.. man har ju några år på nacken och behöver ompröva en hel del.. har ungefär samma utrustning åxå.. och nyss kommit hem från området med 14 draghundar.. hem till stugan i Tornedalen där solen just går upp och speglar sej i den stenhårda skaren.. snön krymper hastigt och vårfåglarna börjar återvända.

    Svara
    • Hej Berit, och tack för intressant information. Att hundar drabbas av snöblindhet var en nyhet, men jag har bara gått med hund på sommaren.Hoppas ni får en bra vår.

      Svara
  4. Hej Claes!
    Bra och levande beskrivning av vår tur! Fina bilder! Kul beskrivning av ubåtslivet i tältlägret.

    Svara
  5. Inte det minsta överraskad, hade snarare blivit förvånad om jag mött dig på hundpromenad på ingarö. Men imponerad
    Staffan

    Svara
  6. Tack Clares för en fantastisk beskrivning och underbara foton. Du har så rätt – att uppleva vintern i fjällvärlden kan knappast beskrivas om man inte varit med om det. Men du har lyckats väldigt bra. Din inledning stämmer på pricken. Minnen och längtan finns alltid där. Lyckades inte komma iväg denna vårvinter pga hälsoskäl men längtar efter nästa säsong. Gäller att passa på så länge kroppen orkar. Nu får vi 70 plussare hoppas på många kommande äventyr i naturen!

    Svara
    • Härligt Birgitta, en själsfrände i tanke och ålder. Vi kör vidare. Tack för kommentaren.

      Svara
  7. Så härlig läsning! Och fina bilder. Såklart det blir minst en vintertur till!
    Kram /Charlotte

    Svara
  8. Lärorik skildring Claes och mycket fina bilder. Tack för att du lägger ned så mycket arbete på att dela med dig!

    Svara
  9. Hej Claes
    Välkommen ner. Jag lyssnar på rapporten från Nijak. Du låter som en Ulf Lundell i högform från 1973. En blandning av Thåström och modern fjäll-rappare. Poesi och Riot i ny blanding. Underbart.
    Hela denna fina och lagom filosofiska berättelse om turen inspirerar till att damma av Segerbaden och se efter om min Marmot vintersäck hänger kvar i vindsförrådet. Har jag flås till ett sådant här äventyr .. ja kanske .. ut och träna, mera CrossFit, ät din grönkål slöfock.
    Jag spelar upp den här för gänget imorgonkväll, vi springer ännu i Lill-Jans Skogen sedan fyrtio år. Ragge. Elisabeth. Göran L med flera vinterfjällungdomar.

    Vinterfjällvidder – det har vi inte i Stederna ! Rätt så.

    /Per Roos aka Pekka

    Svara
    • Tack Pekka, för din härliga kommentar. Ja, kanske jag borde byta bransch på gamla dar. Det är ju småkul och så enkelt att opretentiöst gör små korta videos som komplement till stillbilderna och leka lite Attenborough. Vore trevligt att ses, long time no seen.

      Svara
  10. Härligt stor igenkänning från då jag på 70-talet körde sju Fjälldrag i området väster om Kebnekaise. Varje tävling omfattade 15 mil på tre dagar fritt vägval med övernattning i tält.

    Svara
  11. Tack för intressant reseskildring. Gjorde motsvarande skidtur, från Kvikkjokk till Ritsem, på just tio dagar, dock just i fenomenalt högtryck, i april 2019. Med bestigning av Gisuris och strapats i ravinen ner mot Ahkka. Ibland vill det sig på fjället, ibland inte. Men för att bygga vidare på Lundell-referensen ovan; ett inställt gig är också ett gig. Och det visar verkligen ditt inlägg!

    Svara
    • Hej Ulf och tack för en fyndig kommentar. Måste varit en fullträff med er tur. Jag får hoppas på bättre lycka nästa gång.

      Svara
  12. Omkring 60 år sedan jag vandrade genom Sarek, och det var sommar så ingen snöstorm. Färska björnspår, kärrsnäppor, och kungsörnar, för att nämna något.

    Härligt att OM-1:an fungerar så bra, hoppas kunna köpa en till frugan en dag!

    Väntar på operation, oklart när. Tröttsamt!

    Kram,
    Tord

    Svara
    • Hej Tord, jag vågar nog påstå att mycket är sig likt i Sarek sen 1960-talet, fler besökare förstås under högsäsongerna, men ändå på en jämförelsevis låg nivå, relativt Keb och Jämtlandsfjällen. Jo, OM-1 fungerar så bra att jag törs utnämna den till den bästa kamera jag arbetat med. Makalöst bra bildfiler, både i normalläge och högupplöst. Sen är den ju så där liten och kompakt som jag vill att kamera ska vara nuförtiden.
      Hoppas din operation blir lyckad.
      Kram.

      Svara
  13. Kanske lite slitet men ändå aktuellt, om målets respektive resans värde. Några stormdygn i ett tält ger i vart fall rika möjligheter till inre resor. Kul att se bilderna där Nijaks värdighet imponerar. Att det också dyker upp filmsnuttar roar, en ny nisch? Det verkar inte bara vara mitt intryck att det de senaste åren blivit svårare att pricka in vinterfjällturerna mellan stormarna. Gott att det gick bra för er så att man kan se fram mot fler intressanta reportage framöver.

    Svara
    • Hej Ulf, och stort tack för din kommentar. Det gläder mig att du hittade bloggen.Bra reflektion om resans värde.Nijak ja, ett av de häftigaste fjällen i Lappland, en favorit för mig och många andra. Där ska vi gå under sommarens färd med ZoomFotoresor. Jag uppskattar din sista mening. Allt gott. /Claes

      Svara

Lämna ett svar till Ulf Edmansson Avbryt svar