Resa till norska motpoler – Varanger och Lofoten

Varanger, oskandinavisk natur.

Vägen genom finska Lappland leder förbi Enare Träsk. Vi siktar mot Varanger, halvön längst upp och mest österut, där Norge möter Ryssland. En riktig avkrok i Europas geografi. 

Även Enare Träsk gör oss nyfikna. Sjön har ett udda läge på kartan. Är mycket stor och stora insjöar får en speciell karisma av sin storlek. Deras vidder känns mer gripbara jämfört med havens väldiga utbredning. På andra sidan en stor sjö ligger en ny strand inom räckhåll, det vet man. Avstånden tycks fattbara när ögat spanar mot horisonten. Bakom riktiga havshorisonter anar man bara en oändlighet utan slut. Stränderna på andra sidan ett hav ligger ofattbart långt borta utom räckhåll. 

Enare Träsk, innanhav i finska Lappland.

Enare Träsk är som ett litet hanterligt innanhav, placerat i finska Lapplands flacka terräng. Sjön är Europas tolfte största sjö och mycket uppsplittrad. Har många inskurna vikar och över 3300 öar och holmar. Svåröverblickbar är bara förordet. Ändå hittar vi en utkikspunkt mot ett stort öppet flak nära vägen 971 som sedan leder oss vidare mot Nordnorge. Det låga omlandet förstärker ”träskets” vidsträckta karaktär.  Synfältet gör sjön rättvisa.

Jacobselva, gränsen går mitt i vattendraget. Fjället i bakgrunden ligger i Ryssland.

Men som sagt, målet för denna resa är Varanger, en mäktig halvö som skjuter ut i Barents hav. Dock innan vi far dit, Jill och jag, vill vi flukta på ryska gränsen, eller mer dagsaktuellt sagt: vi vill kolla på nya järnridån. En enslig väg följer Jakobselva till Kong Oscar IIs kapell som uppfördes 1869. Denna gränslinje mellan Norge och Ryssland etablerades 1826. Därefter uppstod strider mellan fiskare från båda länderna. För att markera vad som var norsk mark uppfördes senare detta kapell som kung Oscar (över unionen Norge/Sverige) ville knyta till sitt namn eftersom det var Norges östligaste trakt. 

Kong Oscar II kapell.
  1.  
Berggrunden vid världens ände och Barents hav.

Vid vägs ände nära stranden blir det stopp. Böljorna i Barents hav brusar lojt. Norrut spanar vi mot Arktis. I öster syns ett ryskt vaktorn på det landområde vi gärna kallar Kolahalvön. I väster uppe på en hög bergskam nära inpå, framträder ett norskt dito. Platsen känns som en smältdegel för både naturen och politiken. Kusten är bergig och ger ett svalt intryck, vakttornen dämpar entusiasmen, och många gnejsådror leder blicken mot Nordpolen till. Trakten tycks mig mer geografiskt intressant än gemytlig.

Fågelskådare som spanar mot Hornøya.
Hornøya med sin fyr, inte så långt från Vardø.
Båtturen till Hornøya.

Från denna gudsförgätna obygd far vi till lilla staden Vardø vid Varangerhalvöns östra kust. Där kan man uppleva ett av Norges och Europas bästa fågelberg Hornøya, en liten ö med ståtlig fyr högst upp. Ön framträder strax utanför stadsbebyggelsen. Den är Norges ostligaste punkt och ligger vid samma östliga meridian som Istanbul. För 600 norska pix tur och retur per person åker vi en kort båtfärd till den extremt högljudda kakafoni som belägrar Hornøya. Vädret är utmärkt, solen skiner och vinden är laber. Fågelberget omfattar landspillrans västra stup. Ön är bara en knapp kilometer lång och 60 meter hög, men naturen pulserar som ett häftigt disco med hundratusentals rastlösa grisslor, skarvar, tordmular, lunnefåglar, krykjor plus flera andra arter havsfågel. Deras oavbrutna konsert slår house-musiken med många decibel. Extra läckert är det att man kommer nära fåglarna och nästan kan klappa dem, men öns odör är knappast ett dragplåster. Ettrigt ammonium från all träck blandas med virvlande saltstänk från det gungande havets bränningar. Nåja, doften hör till. Oavbrutet flyger fåglarna av och an genom luftrummet. Många landar eller lyfter från en klipphylla där andra fränder står tätt packade som horderna på ett discogolv. Och i vattnet nedför simmar oräkneligt många befjädrade rekryter som ägnar sig åt fiske, vill man tro. För en fotograf är scenen uppställd, modellerna är oblyga som djuren i en djurpark. Och det är bara att knäppa. Kul som attan.

Lunnefågel med skarpsill.
Kelgrisar!
Sillgrisslor i aktion.
Dom är många, sillgrisslorna.
Och några, inte alla har en utstuderad make-upp med vitt streck från ögat.
Toppskarvarna är också många.
Toppskarvens mungipa är gul som svavel.
Även tordmule häckar i branten.
Krykjor i massor. Tretåig mås kallas arten på svenska.
Fågelbergets är tätt bebott.
Och havet attackerar Hornøya.
Man kan skåda fågelskådare också.
På vattnet oräkneligt många fåglar.
Vardø från Hornøya.

Med denna ornitologiska orgie väl dokumentrad i kamerans digitala kort lockar mig som ombyte landskapsstudier, en mer maklig och eftertänksam fotografisk genre och närmast en filosofisk form av naturbetraktelse. Vi fortsätter vidare på återvändsvägen mot Hamningberg. Den stryker efter Barents hav parallellt med det böljande platålandskapet som formar inre delen av Varangerhalvön, som för övrigt är skyddad som en nationalpark som är nästan lika stor som Sarek. Höjderna når som mest drygt 600 meter över havet och experter har kopplat Varangers snälla topografi till vad man kallar den ”paleiska ytan” vilken främst förekommer som svagt kuperade och tydligt avgränsade områden i södra Norges inland, typ Hardangervidda. Dessa högslätter består av nedvittrade landytor som bildades långsamt under perioden före de senaste istiderna. Deras topografi är med andra ord ung (geologiskt sett), medan berggrunden är i fallet Varanger är urgammal (ca 700 miljoner år) och bergarterna tillhör ingalunda skandinaviska bergskedjan. Varanger upplever jag som ett mycket oskandinaviskt landskap. 

Smala klippor av urgammal skiffer.
Varangers platå slutar med stup mot Barents hav.
Den steniga kusten längs Barents hav.
Midnatssol över Barents hav.
Övernattning med påsatt reservhjul.

Nu i juli syns en gräsgrön slätt breda ut sig långt bort över vickande åsar i inlandet. Landskapet undulerar som en prärie, men när vi kommit allt närmare vägens slut tilltar naturens dramatik och de sista kilometrarna före Hamningsberg framträder det mest oskandinaviska landskap jag någonsin sett. Raka motsatsen till det som hittills visar sig. Skivor av urgammal skiffer står på kant likt uppskurna limpor. Klipporna är smala och 5, 10 till 20 meter höga, och de består av 800 miljoner år gamla förskiffrade havssediment; ingen vanlig fjällskiffer sonika. Jag drar mig till minnes ett lika kaotiskt landskap i norra Argentina inom regionen Salta. Maffigt tänker jag och får jättelust att fotografera virrvarret. 

På Varanger finns många renar.
Surfen väller in mot Varanger.
En gammal strandterrass högt över havet.

Dock, ingen resa utan överraskningar. Vid Hemmingsberg kör vi på en elak spik och får snabbpunka på ena däcket. Situationen kräver fantasi. Det är fredag och en tänkbar däckservice öppnar först på måndag. Okej, vi byter till reservdäcket och tar det lugnt, har inget alternativ. Dagen efter, på lördag, kommer regnet som vi mentalt förberett oss på. Sakta kör vi tillbaka mot Vardø och hinner då titta på några grusterrasser från istiden. Dessa ligger snyggt och prydligt placerade på fjällsluttningen nära vägen, med deras översida kanske trettio meter över havet. Hur och när bildades de? Man undrar förstås som naturgeografiskt intresserad. Troligen är det smältvattenälvar som har deponerat grus och sand i havet. Eftersom inlandisen höjde havsytan rejält när isen smalt ned för ca 10 000 år sedan, måste terrassernas höga placering över dagens havsyta bero på landhöjningen. Och höjningen skedde i etapper. Därför ligger flera terrasser staplade på varandra som trappsteg. I sceneriet bildar de snygga formationer som bär på en berättelse om landskapets historia.

I tjockan över Varangerfjorden framträder en liten grusig holme.

Punka är inget roligt. Vi bestämmer oss för att köra med reservhjulet påsatt över Nordkalotten till svenska Karesuando. Där finns en gummiservice som vi kan approchera på måndag. Färden dit bjuder på nya intryck. Länge följer vi Tana älv mot Karasjokk, genom en frodig älvdal som skiljer Norge från Finland. Björkskogen längs vägen står tät och välväxt som en djungel, såvida inte öppna fält visar sig med spridda höbollar inslagna i svart (!) plast. Nordnorge är till skillnad mot norra Sverige, ett väl befolkat land med många aktiva gårdar och en levande landsbygd som sommartid ser ut att tillhöra sydligare nejder. Med detta konstaterande i minne blir den fortsatta resan från Karasjok till Kautokeino en illustration på motsatsen. Vi korsar ödemarken i Finnmarksvidda och ser mil efter mil en gles buskskog bestående av låga fjällbjörkar och ett kullrigt landskap som har enormt långsträckta siktvidder. Terrängen påminner om Australiens bush och terrängen rullar på lika ändlöst som där nere på andra sidan klotet. Oskandinaviskt vill jag åter säga. 

Laksjohka ett biflöde till Tana älv. En skata spanar över nejden.

Efter däckbytet i Karesuando siktar vi mot Lofoten. Väderprognosen bådar gott långt ute i Atlanten, vid Å. I förbifarten kollar vi på nya Kiruna. Som gammal fjälljägare 1968 har jag ett emotionellt förhållande till denna utpost. Har inte varit där på ett tiotal år. Därför blir mötet en chock. Nu bygger man ett nytt centrum som verkar vara inspirerat av Brasilia, ni vet huvudstaden som Braslien anlade i vildmarken 1960. Arkitekternas dröm. Nya Kiruna börjar likna en förort till Stockholm och när jag ser resultatet flyger den gamla stadens charm sin kos. Nya ärtiga hus attackerar det lappländska landskapets rofyllda karaktär med fel design, det är som att se fjällvandrare gå på Kungsleden klädda i frack. Nya stadshuset har blivit runt, förmodligen i en medveten kontrast till den gamla prisbelönta lådan som gällde förr. Inne i detta rundhus finns en sevärd konstutställning till allmän beskådan. Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm var konstsamlare. Efter att ha tittat på tavlorna far vi vidare mot Lofoten.

Nya Kiruna.

Vi prickar en dag på tusen i denna väderbitna arkipelag. Vid Sørvågen utgår vandringsleden till Munkebu, en hytta som ligger mitt i det världsunikt skulpturala bergslandskap som definierar den yttersta ön Moskensøya. På Lofoten är vandringsvägarna som regel korta på grund av all tvärbrant topografi, men denna stig leder i alla fall en knapp mil inåt land, genom en sänka med flera sjöar. Jag går där ensam medan Jill tar det lugnt och skriver dagbok.

Bra väder på gång. Fredvang i Lofoten.
Berget heter Volandstinden 457 möh, på Flakstadøya.
Strandklippor vid Fredvang och berg på Flakstadøya.

Stigen ger läckra vyer mot Lofotodden nasionalpark. När jag gav ut boken ”Lofoten 9” år 2015 var parken under diskussion. Det fanns opponenter, men 2018 blev den beslutad av norska Stortinget. Nationalparken omfattar den sydöstra, obefolkade och mest orörda delen av Moskenesøya. Området är litet till ytan bara 99 kvadratkilometer men landskapet är extremt alpint. Under sista istiden täckte inlandsisen bara ”korta” perioder öarna i  Lofoten. Små nischglaciärer uppstod i mellantiderna och dessa kunde urholka bergstopparna under relativt långa tidsrymder. Detta förklarar den taggiga topografin med spetsiga toppar, smala klippkammar och djupa och vackert utsvarvade bergnischer som idag håller sig med små sjöar. En verklig motpol till Varangers lugna landskap.

Hermannsdalstinden 1029 möh i Lofotodden nasionalpark.
En fjällripa dyker upp.
Hyttan Munkebu.
Oförskämt vackert väder. Djupfjorden och Gylttinden th.
Tridalsvatnet på väg mot Munkebu. Obs, många sjöar är reglerade för vattenkraft, men inte denna.
Farväl Lofoten, ett makalöst landskap för den som gillar berg.

En perfekt dag i Lofoten och lyckan blir fulländad. 2015 hade vi 9 soldagar på raken, därav bokens titel. Idag går jag med gott mod genom denna soliga natur, stiger 500 höjdmeter och når in till öns inre, men aldrig försvinner havet helt ur synfälten, alltid finns ett nyckelhål i form av ett pass som låter Atlanten skymta. En hel del andra vandrare är också ute på luffen. Jag beskådar Hermannsdalstinden som med höjden 1029 meter är den högsta på Moskenesøya. Landskapet är så stiligt att hälften kunde vara nog. Dagen efter kommer det typiska regnet för Lofoten och vi börjar den långa färden hemåt.

Talande namn i byn Reine.

22 tankar på “Resa till norska motpoler – Varanger och Lofoten”

  1. Mäktigt!
    Storslaget landskap och fina fågelporträtt. Man tappar andan. Tur med ljusförhållanden och väder. Mycket nattarbete kan tänka.
    Hälsningar Bengt H

    Svara
    • Jo, man tappar andan i den naturen. Och nattarbetet är som dagsverken, ljust dygnet om. Tack för uppskattningen Bengt.

      Svara
  2. Fascinerande resa, ödsligt, kargt och ett överdådigt fågelliv. Gillar göken med näbben full av skarpsill. Undrar hur han kan fånga fyran när han har tre i näbben redan? Bör utredas.
    Staffan

    Svara
    • Ödsligt och kargt, ett paradis för knäppgökar som asfalt och betong. Lunnefågelns bravad är nog att simma under vatten med öppen nabb rakt genom ett stim. Som sagt borde utredas.

      Svara
  3. Underbar resa och skildring i ord och bild. Njuter av återseendet av dessa fantastiska områden genom dina bilder och behagligt förklarande text. Gott att få förklaringar på geologiska fenomen som jag funderat på. Tack för en fin stund denna fredagskväll. Men ni missade Båtsfjord och inte minst Berlevåg, misstänker att punkteringen tvingade fram lite ändrade planer. Fina bilder att gå till sängs med.
    //Ulf

    Svara
    • Tack Ulf, ja vi missade Båtsfjord pga av punkan, men också för att vädret blev sämre. Hoppas du själv kan göra fina färder denna sommar med din Marco Polo.

      Svara
  4. Tack för Claes för dina bilder och betraktelser. Nordnorge har verkligen mycket att erbjuda.

    Svara
  5. Fina bilder, som vanligt. Även jag har minnen från dessa trakter, en solotur med bil 1995 från Kiruna via Muddus, Tavvavuoma, nordfinska nationalparker, Enare Träsk, Tana, Alta, Dividalen och retur längs Torneträsk. Sedan förstås ett antal besök i Lofoten, finast på vårvintern tycker jag. De lugna platålandskapen öster om fjällkedjan är ett annorlunda Skandinavien, men ändå Skandinaviska i första hand tycker jag (min referensram är förstås annorlunda). Varanger har jag inte sett, har länge varit ett tänkbart besöksmål men inte blivit av. Något som fascinerar mig i dessa nejder är Reisadalen. Skulle vara kul att vandra kanjonen, ner från Finnmarksvidda. Jag var upp en bit nerifrån -95. Ha det bra i Sarek!!!

    Svara
    • Tack för kommentaren Thomas. Intressant att läsa om dina erfarenheter. Reisadalen låter som en lockelse.

      Svara
    • Jag använder Olympus system, två kameror OM-1 och EM-1X, plus flera objektiv, det längsta 300 mm.

      Svara
  6. Alltid lika fascinerande att läsa dina resereportage, fick en fin stund på altanen i kvällssolen, måste se till att komma norröver inom kort… tack för underbar läsning

    Svara
  7. Härlig läsning – och bildupplevelse – för mig som helst söker mig norrut och känner igen en del från nordligaste Finland, Varanger och nordnorge – men inte Lofoten. Nog hade jag betänkt risken för en ytterligare punktering i det ödsliga och kanske illa mobiltäckta landskapet. Men varit glad över att då ha boendet i bilen.

    Två gånger har jag sökt mig ned söderut öster om Enare träsk, i den långa smala remsan av Norge som leder ner mot Nordens verkliga avkrok – det östra Treriksröset mellan Norge, Finland och (då) Sovjetunionen. Vid det röset står jag på min profilbild (nu) i Facebook, vars bildtext är läsbar för FB-vänner.

    Svara
    • Tack Tomas, för uppskattning och spännande information om din resa öster om Enare Träsk. Jag hade på gång att besöka Övre Pasvik nationalpark också, men punkan satte stopp för det.

      Svara
  8. Tack för en vacker reseskildring! Så behändigt att få ”följa med”, så här vid frukostbordet i Nyköping!

    Svara
  9. En härlig skildring av en mäktig resa och dessa fantastiska bilder. Lofoten har jag besökt vid olika tillfällen i samband med späckhuggarsafari, segling och skrejfiske. Naturen berör. Varangerhalvön m.m finns med på önskelistan.

    Holger Bernhardsson

    Svara
    • Kul att du hittade bloggen, Holger. Varanger är ett av de mest speciella områdena i Skandinavien. Rekommenderas starkt.

      Svara

Lämna ett svar till Claes Grundsten Avbryt svar