Två nyanser av Sarek

På toppen av Spjietjav.

En berättelse om vandringen i augusti 2022 när jag var färdledare i Sarek för en grupp på 7 vandrare. Turen var arrangerad av Zoom Fotoresor. Lite tankar om svartvit fjällfotografi kommer på slutet.

Smailjajåhkå

Jag föreslår att vi stannar och reser ett läger här, fast det bara är mitt på dagen. Marken är hyfsat bra för tälten och ingen ifrågasätter mitt förslag. Regnet kommer med småspik som biter på kinden. Det blåser kuling i motvinden, men vi har bara gått hälften av dagens planerade etapp genom dalen Guophervagge. Längre fram väntar en lång sträcka över mängder med block som kan bli farligt hala av regnet. Det vet jag. Bättre stanna nu än fortsätta och hamna i besvärligt läge senare. Alltid måste man vara flexibel på fjällturerna. Snusförnuftigt men likafullt sant. Vädret har blivit raka motsatsen till den underbara kvällen vi hade för tre dagar sedan. Då tältade vi i solskenet nedanför fjället Nijak. Och badade i jåkken! Just nu börjar Sarek visa oss sin stygga sida. En av områdets många nyanser.

Nijak sedd från andra lägerplatsen.

Upplägget för vandringen är att utforska norra Sarek och delar av Padjelanta. Vi ska tackla terrängens utmaningar, titta på blommor och fotografera intressanta motiv. Med ambitionen att göra bra bilder måste man balansera viljan att komma framåt med lusten att stanna en längre stund för att fotografera kreativt vid en läcker plats. Den avvägningen blir ofta ett prov för omdömet.

Anna Parfa kör för Ahkka båttaxi som vi hade förbeställt.
Från Padjelantaleden ser vi älven Vuojatädno. Stora ytor i björkskogen är bruna på grund av angreppen från larver av fjällbjörkmätaren.
Första lägerplatsen intill Snjuvtjudisjåhkå.

Kung Karls spira blommar intill älven.
Första lägerplatsen. Torbjörn och Stefan.
Lovande tycker Nils vid Snjuvtjudisjåhkå.

Vårt äventyr börjar med en blöt färd i öppen båt från Ritsem till Akkastugan, över det i år bräddfyllda sjömagasinet Ahkkajaure. Tack vare det ser dämmet ser ut som ett väldigt innanhav. Överfarten går bra och direkt efter landstigning stegar vi iväg på Padjelantaleden och går mot Gisurisstugorna. Efter en bropassage strax före stugorna lämnar vi leden och går en kort bit för att ordna ett tältläger vid älven med det tungvrickande namnet Snjuvtjudisjåhkå. Nästa dag fortsätter vi i mulet väder med allt högre moln. Vi följer en ganska väl upptrampad stig norr om den fetlagda toppen Gisuris som vi hoppas bestiga imorgon om vädret tillåter. I färdriktningen framträder även fjället Nijak likt en väldig fyrbåk som flankerar dalen Ruohtesvagge. Fjället utgör ett karaktäristiskt vakttorn till norra ingången i Sarek. Enligt mitt tycke är Nijak en av de mest eleganta topparna i svenska fjällvärlden. Vid närmare eftertanke är nog denna entré till Sarek min favorit bland de olika möjligheter som finns att närma sig området. Det var här jag gick på min första Sarektur för 56 år sedan och hit har jag återvänt många gånger sedan dess. Senast för fyra månader sedan då vi skidade i denna räjong men stoppades av en vinterstorm (se bloggen https://claesgrundsten.se/2022/04/snopen-skidtur-i-sarek/).

Speglingar vid andra lägerplatsen.
Natthimmel över Ahkka.

Vilken kväll. Molnslöjorna skingras. Norrut ståtar massivet Ahkka, Lapplands drottning, en sobert upphöjd skönhet i ensamt majestät. Nära inpå oss står Nijak som en gyllenbrun kägel belyst av solen, som en pelare till himlen. De flesta av oss badar i jåkken och vi börjar lära känna varandra. Torbjörn Brishammar från Lidingö var med mig på förra årets liknande Sarektur. Ove Sjödahl från Borlänge, Tage Lampén från Finland, Nils Kvarnfors från Nacka och Maria Ölund från Göteborg är nya bekantskaper för mig. Claes Enger från Vaxholm och Stefan Mann från Mariefred känner jag sen tidigare. Ett trevligt och muntert gäng är det. Två av oss är plus 40, två plus 50, två plus 60 och två plus 70 år. När man vandrar i en grupp är det sociala umgänget nästan lika viktigt för upplevelsen som naturen man vistas i.

Claes med sin fanklubb. Dessbättre var det mestadels väldigt lite mygg i år.
Maria på heden nedanför Gisuris.
Torbjörn, Claes och Tage nedanför Gisuris.
Vi passerar den förfallna Gisuriskåtan.

I gryningen efter den fantastiska kvällsstunden vill tyvärr inte vädret ge oss en chans att bestiga Gisuris. Toppen har fått en molnhätta liksom de andra fjällen kring lägret. Ingen mening att anstränga sig. Vi fortsätter därför mot Sareks hjärta och knallar på genom Ruohtesvagge. Turens första mer rejäla vadställe väntar vid älven Smailajåhkå. Några tar av sig kängorna och vadar med lägerskorna för att komma över med torra kängor. Vattendjupet når en bit upp mot knäna på djupaste stället. Själv sätter jag på mig regnbyxor och drar ett par remmar hårt om byxbenen och de höga kängskaften. Klafsar sedan snabbt över. Passagen går galant för alla. 

Förberedelse inför vadet över Smajlajåhkå.
Nils vadar Smailajåhkå.

Ruohtesvagge grönskar med släta gräsmarker omgivna av kompakta fjällväggar. En bitvis väl upptrampad stig leder in i dalens båge som pekar mot sydost medan bergssidorna blir allt högre, och dalen allt smalare. Den är ett av de mest populära och lättgångna stråken i Sarek. Vi ser ett 20-tal vandrare längs vår väg. Några i gänget tycker antalet är för stort, att vandrarna stör intrycket av vildmark. Helst vill man slippa möta någon. Jag delar den synpunkten. Ett svårlöst dilemma. Ingen äger Sarek! 

Polarull i Ruothesvagge.
Glaciären Såltajjiegna hängde förr långt ned i Ruothesvagge, nu har den krympt.

Då och då berättar jag om händelser från olika äventyr i denna trakt. Till exempel den gången 1981 då vi skulle genomföra Sarektjåhkkå-traversen, det vill säga gå och klättra med full packning över alla topparna i massiven istället för att som normalt ta sig fram genom Sarek i dalarna. Den gången hade vi ett läger högt uppe på en liten istunga som vetter ned mot Ruohtesvagge från glaciären Suottasjjiegna. Vid sidan om detta isläger, på en klipphylla intill Gavelbergets stup, hade vi ordnat en matplats som jag pekar på. Hyllan var ett riktigt örnnäste där vi satt med maten till hands och samtidigt kunde iaktta flera grupper med vandrare 600 meter rakt nedanför oss. De traskade fram i Ruohtesvagge utan att ha en aning om att någon följde deras lunk från ovan. Tyvärr avslutades vår höghöjdstravers abrupt av åska på Gavabakte. När vi kom upp med isyxorna fastspända som åskledare på ryggsäckarna, smällde en blixt i luftrummet över toppröset vilket skapade panik. Vi kastade av packningarna och släpade dem obarmhärtigt över blocken för att snabbt komma lägre ned. Incidenten ledde till att den djärva  planen gick om intet. Vi blev dalkrypare under resten av turen.

Det uppseendeväckande stenblocket i Ruohtesvagge.
Gruppen vid blocket.
Maria spanar ned i Ruohtesvagge.

Mitt emot Gavelberget, under fjället Boajsatjåhkkå finns ett säreget och jättestort klippblock som måste undersökas. Blocket sticker ut som en fallos mot dalens mitt. Förvånande nog är blocket inte är känt som en helig ”sejte” i den samiska mytologin. Förr var sejtar ett kultobjekt och en symbol för den gudomliga makt som härskar över naturen. Oftast avsåg man block av ovanlig storlek eller form. Så uppseendeväckande som detta är kan man tro att äldre tiders renskötare betraktade det som en sejte, men någon referens om det har jag inte hittat. Intill blocket tar vi i alla fall en gruppbild samtidigt som det börjar småregna. Dagen avslutas efter 18 km vandring. Ett läger etableras nära bron över Smailajåhkå som kastas med dunder och brak ned i en imponerande kanjon. Platsen kallas Skarja och är den främsta knutpunkten i Sarek. Här möts dalarna Ruohtesvagge, Rapadalen och Guophervagge (där vi ska fortsätta).

Bron över Smailajåhkå. Den tas bort varje höst med hjälp av helikopter för att åter placeras till sommaren.
Smailajåhks kanjon.

Vi hade tänkt genomföra en dagstur i denna nejd, men vädret lockar inte till det när vi vaknar dan därpå. Två reservdagar har vi på vår färd. De är tänkta för utflykter med liten packning, men denna tidsreserv kommer istället gå åt för att kompensera  våra korta dagsetapper när ovädret nu börjar rulla in. Vi vandrar bara en halv mil in i Guophervagge denna dag. Terrängen är knölig och sluttar på bred front ned mot Rapaälvens översta deltaland. Bara sporadiska stigar som renar trampat upp underlättar. Över höga tuvor och små höjdryggar kliver vi fram och forcerar en del myrplättar och lågväxta videsnår. När vinden ökar kring lunch stannar vi för att slå läger på en acceptabel plats. Den ligger mitt emot fjället Skårvatjåhkka som visar sig på andra sidan dalen; en stilig topp som Sarek-pionjären Axel Hamberg menade erbjöd bästa utsikten i hela området, vilket jag håller med om efter min egen bestigning 2016.

Första lägerplatsen i Guophervagge.
Regnbåge framför Guopherskajdde.
Ljusgenombrott i Guophervagge.

Hela natten blåser vinden hårt och så även på morgonen, men för att inte förlora tid går vi vidare. Regnet faller i skurar. Motvinden från väster ligger hela tiden på, de gråa molnen väller in, enstaka toppar syns kortvarigt när ridån tillfälligt dras isär. Denna nyans av Sarek får nog sägas vara den dominerande. Området drabbas ofta av lågtrycken som dammar in från Atlanten. Som tumregel går det två mulna dagar på varje solskensdag. Ändå kan lyckliga vandrare vissa år få veckovis med blå himmel. Vädrets snabba växlingar måste man vara beredd på i Sarek, och som fotograf uppskattar jag denna nyckfulla väderlek. Skiftningarna skapar valörer som får landskapet att pulsera. Ljuset framhäver fjälltopparnas linjespel, och oväder gör vildmarken vildare. Prövningarna för oss långt bort från vardagens bestyr och världens gång. Nuet för stunden upptar alla tankar. Man slipper bekymra sig för tråkiga nyheter om krig och annat elände. Man laddar sina mentala batterier, andas frisk luft och rör kroppen ihållande. Sunt är bara förordet. Sarek är verkligen Europas främsta vildmark. En svensk nationalpark av global dignitet.

Ovädret nalkas men Stefan är ändå glad.
Ove och Claes verkar också nöjda.

Guophervagge lockar färre vandrare än de flesta andra stora dalar i Sarek. Den formar en gräsgrön vagga mellan höga och mörka bergväggar. En bit längre fram syns även istungan hos Vattendelarglaciären som vetter mot oss. På avstånd går två vandrare, inga fler syns under dagen. Vid 14-tiden uppstår den situation som jag inledningsvis berättade om. Enligt väderrapporten som en i gänget fått från sin son på GPS-instrumentet Garmin InReach, ska det blåsa minst 18 sekundmeter i byarna. Vi stannar resolut för att lägra. Beslutet är det bästa alternativet.

Mobilbild av Maria inne i mitt lilla tält.

Tälten blir mycket utspridda, men Torbjörn, Maria och jag sätter upp våra tre på rad nära för att de i någon mån ska skydda varandra, ungefär som tanken är i en cykelklunga. Torbjörn och jag har var sitt Hilleberg Nijak (min favorit för ensamvandringar), ett ganska stort enmanstält av kupomodell som står bra pall i den hårda vinden. Maria har ett mycket litet amerikanskt enmanstält som föregående regnnatt hade läckt in lite grand (amerikanska tält är sällan att rekommendera för skandinaviska fjällturer). Efter någon timme i nattmörkret kommer Maria till min plats och ropar: ”Det regnar in i mitt tält, jag håller på att bli dyngvåt. Jag behöver få skydd! Hoppas det går hos dig” I halvsittande ställning öppnar jag tältdörren och föreslår henne att hämta sina sovgrejer och sedan komma in, väl medveten om att det blir trångt. Som färdledare måste man ta sitt ansvar. Samtidigt snurrar tankarna. Hur ska det bli med två i detta pyttelilla krypin. Maria är en synnerligen trevlig person, men jag har bara känt henne under sex dagar. Nu måste vi tillbringa natten nära varandra utan möjlighet till personlig integritet och samtidigt uthärda en Sarekstorm tillsammans! Hur ska detta gå? Utmärkt som det visar sig. Vi ordnar var sin plats skavfötters på det trånga tältgolvet och börjar småprata om situationen, skrattar åt oflytet med vädret, allt medan vinden ruskar hårt i tältet innan jag drar ned toppluvan över ögonen och försöker sova. 

Mitt i Guophervagge sticker en liten bergklack upp, till höger i bilden. Troligen består den av ultrabasiska bergarten peridotit.

Nästa dag fortsätter vinden bralla på. De hårdaste stötarna är riktiga tuffingar och vi tvingas stanna kvar på platsen. Alla i gänget försöker få tiden att gå. Sitter med egna tankar i sina tält (ett per person), medan jag och Maria fortsätter samsas om utrymmet i mitt lilla chateau. Oavbrutet snackandes. Alla tält håller som tur är, men Maria tog ned sitt när det börjat gry. Hela dagen och även kommande natt får hon och jag trängas i mitt enmanstält. Under den vakna tiden samtalar vi om ditt och datt. 

Tillfälligt solgenombrott. Guophervagge mot väster.
Stämningen är god fast vädret är dåligt.

Kommande morgon måste vi bryta upp. Vinden har bedarrat men blytunga moln hänger fortfarande kvar på topparna. Stormen har förbrukat våra reservdagar och vi måste nu gå vidare mot slutpunkten för att kunna avsluta turen enligt plan. Väderprognosen förtäljer att det ska bli bättre under dagen. Sakta men säkert börjar Sarek övergå i sin bästa nyans. När solen någon timme senare lyser från en blå himmel med duttar av cumulus öppnar sig Guophervagge på vid gavel och sikten vidgas mot Padjelantas gungande vidder. Humöret stiger. Det är en oerhört stark känsla att få gosigt väder efter en fjällstorm. Att kunna blicka mot avlägsna horisonter efter flera dagar i de smala högfjällsdalarna, gör situationen ännu mer befriande. 

Äntligen sol när vi vandrar ut ur Guophervagge.

På dalbottnen i västra Guophervagge meandrar älven genom stora sankmarker. Vi håller oss på sluttningen ovanför dessa och tittar bakåt där det resliga fjället Lanjektjåhkkå står likt en bredaxlad dörrväktare som visar vägen in mot centrala Sarek. En betagande syn. Några fjällbäckar vadas enkelt innan vi tar oss an uppförsbackarna till högplatån Lavdakvarddo där vi hittar turens bästa lägerplats. Plana gräsmarker med små toppiga kullar av kalkhaltig fjällskiffer plus flera små gölar, gör naturen mild och rogivande. Vi får en lika fin kväll som den andra i vandringens begynnelse. Nu kan Maria använda sitt tält igen.

Padjelantas vidder.
Dags att plåta blommor. Knoppbräcka.
Den lilla låsbräken är en ormbunke.
Läge för tvagning.

Säg den glädje som varar. Under natten faller åter regn och molnen hänger lågt när vi vaknar. Väderrapporten lovar dessbättre sol senare på dagen, men vi ändrar ändå färdrutten. Planen var att gå vidare till Kutjaurestugan vid Padjelantaledens västra gren, men vi hade ursprungligen tänkt oss ha detta senaste läger närmare stugan. Avståndet dit är 22 kilometer vilket känns alltför långt för några av oss. Istället siktar vi nu mot Gisurisstugorna vid ledens östra gren där vi gick första dagen. Ganska snart lyser solen igen. Min tanke är att vi ska ta oss väster om lilla fjället Sjpietjuv, på marker där jag aldrig vandrat tidigare. En viss osäkerhet innebär älven Njierekjjågåsj som måste vadas. Inga problem visar det sig och efter lunchrasten på andra sidan vattendraget fortsätter vi på den utdragna stigningen som väntar. Väl komna till passpunkten föreslår jag en kort utflykt utan packning upp på avrundade fjället Sjpietjuv för att fotografera utsikten. Två av oss avstår och går i eget mak vidare över passet och ner till Gisurisstugorna. 

Vår gamla bekant Nijak dyker upp när vi tittar genom dalen Siergavagge.
Vadet över Njierekjjågåsj.

Efter två hundar meters uppstigning når vi det bastanta toppröset på Sjpietjuv. En fenomenalt vidsträckt utsikt breder ut sig över ocivilisationens marker. Gamla bekanta fjäll som Ahkka, Nijak och Gisuris står ganska nära oss i norr och öster. Västerut ligger vågor av böljande fjällhedar i Padjelanta. Stora sjön Sallohaure blänker i soldiset och bakom denna vattenyta syns ett långsträckt sågblad av branta fjäll i Norge. Äntligen har vi gjort en toppbestigning i all anspråkslöshet. 

Toppröset på Sjpietjuv.
Vyn mot Gisuris. Nere till vänster gick vi andra dagen.
En ravin på Gisuris.
Olika intressen.
Så mycket att fotografera.
Även en vaja dyker upp på Sjpietjuv. I övrigt har vi sett rätt lite renar.
Krävande terräng nedanför Sjpietjuv. I bakgrunden syns Lanjektjåhkkå.
Intressant motiv som dyker upp på väg ned mot Gisurisstugorna.

Vid sista tältlägret intill Gisurisstugorna kan vi läska oss med öl inhandlad i den lilla butiken. Härifrån återstår att gå samma sträcka på Padjelantaleden som vi gick första dagen, nu tillbaka till Akkastugorna. Cirkeln sluter sig. Det råder skönt vandringsväder med halvmulen himmel och att gå stigen åt andra hållet ger nya intryck. Dock börjar det blåsa upp igen. När vi möter Anna Parfa vid stranden av Ahkkajaure säger hon att det är för hög sjö för att våga genomföra båttransporten. Finns något alternativ, undrar jag. Vi måste tillbaka till hotellet i Stora Sjöfallet för att avsluta turen programenligt. Helikopter säger hon, och jag ringer Fiskflyg med mobilen som funkar här. Efter en kort stund landar en kopter som sedan måste göra två korta vändor över det stora regleringsmagasinet för att frakta över hela sällskapet. I Ritsem står våra bilar som därefter för oss till hotellet där en vällagad avslutningsmiddag väntar. Slutet gott allting gott.

Farväl fjällen. Ahkka med Manstoppen tv och Västtoppen th.
Maria hade den lättaste packningen när turen var över.

Allmänna erfarenheter

1/ Vi hade bra väder i början av turen och mer av detta på slutet. Däremellan härjade storm, regn och busväder. Turen visade oss två nyanser av Sarek. Ingen ovanlig erfarenhet.

2/ Trots den stora spridningen i ålder hade alla deltagare den kondition (både fysiskt och mentalt) som krävs för att klara av strapatserna. För Stefan och Nils var det första fjällvandringen någonsin. Maria, Claes, Tage och Torbjörn hade vandrat i Sarek tidigare och Ove hade erfarenheter från de södra fjällen. Dessutom blev vi ett socialt mycket väl sammanhållet gäng med glad stämning hela tiden. 

3/ På grund av vädret kunde inte den planerade rutten fullföljas på slutet. Vi hade tänkt oss att gå från Kutjaurestugan och avsluta turen vid Vaisaluokta. Istället kom vi tillbaka till startpunkten vid Akkastugan. Lärdomen är att man alltid måste vara öppen för att ändra sina planer på Sarekturer. Väder och andra omständigheter styr. 

4/ För fotograferandet är väderväxlingar en tillgång vilket ger ett varierat bildresultat. Det myckna regnandet satte dock utrustningen på prov. De flesta av oss hade proffsig utrustning: två hade Nikon fullformatare, en hade Fuji mellanformatskamera, en hade Leica och en Canon, båda i fullformat, och två av oss hade Olympus för det mindre formatet Micro Four Three. En hade endast med sig mobilkameran. Ingen kamera slutade fungera men vi som hade modeller med den högsta graden av väderisolering och därför gick med dem utmanande hängandes runt nacken och oskyddade genom regn och skur, fick en del kondens på objektivens insida som sedan torkade bort. 

5/ Packningarna hade en ganska låg startvikt för de flesta av oss. Flera hade mellan 17 till 20 kg, men det var också enstaka startvikter uppåt 25 kg. Att vandra och fotografera ambitiöst innebär kompromisser mellan vad man vill ta med i form av extra objektiv, batterier etcetera, och den vikt man är beredd att bära. Lätt packning bör vara riktmärket för Sarekturer. För egen del hade jag 18 kg startvikt inklusive två kameror.

Foto Stefan Mann.

Mina egna erfarenheter

1/ Jag prövade några nya prylar på turen. Under senaste vintern har jag uppmärksammat det skotska varumärket för friluftsutrustning – Rab. På denna tur prövade jag deras superlätta dunsovsäck Mytic Ultra som har en innersida av titanbelagd väv vilket ger viss återstrålning av kroppsvärmen. Dunfyllningen är av bästa fluffiga kvalitet och vikten endast 0,6 kg. Av samma fabrikat hade jag också med en fyllig dunjacka som bara väger 0,5 kg. De kallaste nätterna kröp temperaturen nedåt plus 2 grader och då hade jag på mig dunjackan inne i sovsäcken och fick en superb sovkomfort placerad ovanpå en lätt luftmadrass från Sea to Summit (vikt 0,4 kg). Hela detta kitt för lägervistelserna vägde bara 1,5 kg. Enligt min uppfattning ska man inte jämka för mycket med vikten till priset av en kall sömn. Dessa prylar är de bästa jag haft för sommarvandringar med kylslagna ovädersnätter.

2/ Genom Stefans försorg, han är en representant för Leica, fick jag låna en udda specialkamera för fullformat som endast registrerar svartvita bildfiler, Leica Q2 Monochrome med objektivet Summilux 1,7/28 mm. Jag var intresserad att göra svartvit fotografi i den gamla analoga tidens anda. Enligt mina erfarenheter är det svårt att omvandla färgkamerornas bildfiler till svartvitt med optimalt resultat. I denna kamera för svartvitt saknas filtren som annars finns över varje ljuskänslig pixel på sensorn. Pixlarna blir därför laddade av allt det ljus som faller in i Leicakameran. Vanliga färgkameror har ett filter på varje pixel för att sortera ljuset i rött, grönt eller blått (RGB). Varje pixel registrerar bara en viss del av ljusflödet men sensorn som helhet bygger i gengäld upp en färgbild. Upplösningen i den svartvita kameran blir i jämförelse med färgkameror högre. Därför kan man göra en snäv beskärning av bildfilen och förstora bilden kraftigt utan kvalitetsförlust. Hög upplösning är som jag ser det, också betydelsefullt för den svartvita gradationen. Ju fler monokroma valörer en svartvit bild har desto vackrare blir den. Här talar jag om ett finlir som kanske inte går fram på dataskärmarna, men i mina ögon kan svartvita bilder bli otroligt vackra om de printas med gråskalans hela bredd. Svartvitt är särskilt lyckat för motiv med intressanta former typ fjällandskapet, men jag delar inte den spridda uppfattningen att resultatet blir konstnärligt mer högstående om det saknas färg i bilderna. Vissa motiv gör sig bäst i svartvitt, andra blir bättre i färg, en självklarhet som jag ser det. Därför hade jag som vanligt med Olympus OM-1, som är den bästa allroundkamera jag haft om man sammanväger aspekter som låg vikt, liten storlek och toppklass i bildskärpa. Till den kameran hade jag med det utmärkta objektivet 4/12-100 mm (motsvarar 24 till 200 mm för fullformat), ett optimalt brännviddsomfång för fjällfotografering.

Här kommer avslutningsvis två monokroma bilder som gjorts med Leicakameran.

Sten och Nijak.
Ahkka.

 

 

26 tankar på “Två nyanser av Sarek”

  1. Tack för fin presentation. Alltid spännande med fjällvandring – det blir alltid nya situationer att förhålla sig till. Gillar speciellt de två avslutande bilderna med den svartvita Leicakameran. 28 mm är en kreativ brännvidd, här väl utnyttjad för rumsskapande med intressanta landskapselement.
    Snyggt!
    Hälsningar Bengt H

    Svara
  2. Hej Claes!

    En trevlig kamera för svart-vitt är definitivt Nikons första moderna spegellösa kamera Nikon 1 V1. Den har bara dryga 10MP. Annars har denna 10 år gamla modell stora fördelar om man gillar B&W, för grynigheten känns väldigt Tri-X, och den tar härliga bilder, AF är snabbt (var snabbast av alla när den introducerades), och den kör med klassiska EN-EL15-batterier.

    Nikon 1 6.7-13 är objektivet som är superbt (motsvarar ungefär 9-17.5mm på en m43-kamera). Och har inga kända svagheter.

    Nikon 1 70-300 CX är ibland de bästa telezoomen jag använt (snäppet bättre än PL 100-400, och mycker smidigare), och mostvarar 94.5-405mm på en m43).

    Frugan har PL 100-400 (och Olympus och Panasonic-kameror)), och jag har den ovan nämnda linsen, Sigma 100-400 C och Sigma 150-600 S. I oväder använder jag gärna Nikon AF-S 70-200/4G tillsammans med min V1. Eller Nikon 1 J5, 20MP (samma sensor som i RX-kamerorna), men den är inte lika härlig i B&W mod!

    Svara
  3. PS Härliga bilder från Sarek, längtar dit ibland (det var över 50 år sen jag var där)!

    Dessutom är frugan mygg-allergiker och jag är handikappad, numera!
    Senast vi sågs var i Argaladei-sammanhang!

    Kram,
    Tord

    Svara
  4. Hej Claes, trevligt att få följa med på din vandring med det fina gänget, kul att du är så nöjd med din Olympus själv börjar jag få lite mera koll på alla inställningar.
    Ses i morgon kompis!

    Svara
  5. Välkommen åter till civilisationen. Jag tittade mycket på väderrapporten medan ni var i Sarek, och det dämpade avundsjukan att inte kunna vara med. Enligt min erfarenhet är Sverige långt nog för två större vädersystem, så att en solig sommar i Sydsverige vanligen innebär regn och blåst i Lappland, eller tvärtom. Vi har hunnit bada en hel del här i Värmland, fast vi i huvudsak slapp Saharavärmen som kontinenten lidit av.
    Intressant med dina kommentarer om digital svartvit fotografering. Jag plåtade en del svartvitt på filmtiden, och har på senare tid förvandlat en del digitala bilder till B/W. Detta fungerar hyggligt för vissa motiv (gärna dramatiska sådana i bergsmiljö) men är inte riktigt jämförbart med resultaten med film i många andra sammanhang. Svartvitt hade ju redan på filmtiden blivit lite av en nischverksamhet; färg, om än aldrig så sparsam, tillför en dimension i de flesta bilder som jag vanligen inte vill missa. Ansel Adams i all ära. Hälsningar, Thomas Schultze

    Svara
    • Tack för en intressant kommentar. Nog verkar du ha rätt om vädret, också enligt min erfarenhet. De svartvita bildfilerna från turen håller hög klass, och det råder inget tvivel om att en specialdesignad kamera som denna Leica ger bättre resultat om man vill ägna sig åt svartvitt. Jag tycker mycket om svartvita bilder i lagom doser.

      Svara
  6. Lite trist med vädret, men som du skriver så är det nyckfullt och man får räkna med alla sorts väder i fjällen.
    Vi var uppe i slutet på juli/början på augusti, och jag har aldrig varit med om så många soldagar mitt i Sarek. Sedan ett dygns regn, och ett dygn dimma på lite höjd.
    Jag prioriterade låg vikt och tog bara med min min gamla kompaktkamera, en Canon S95, och min mobiltelefon. Det fina med mobilen är att den har två kameror, en vanlig som är nästan lika bra som Canon’en, men den har även en dedikerad svartvit. Mobilen är en ovanlig Sony XZ2 premium.
    Nästa gång tar jag nog med mig min fullformatare.
    Väldigt fina bilder och fint gäng, första gången i Sarek blir minnen för livet.
    Till sist en fråga, som färdledare, behöver man någon utbildning för det, jag har läst lite om fjälledarutbildning?
    Jag har inget sånt men var ’ledare’ för min respektive som gick i Sarek för första gången nu i år.
    Mvh Magnus

    Svara
    • Tack för berättelsen Magnus. När gäller utbildning av färdledare kan du kolla med Fjällsäkerhetsrådet. Jag tror en del folkhögskolor har detta på programmet.

      Svara
  7. Väldigt bra berättelse i bild och text.
    Claes, du är ju mäster i bild & text, en av de mest rutinerade ”fjällrävarna”.
    Många år sedan jag vandrade i Sarek, så din berättelse gav mig en riktigt fin flasch-back.
    Tack

    Svara
  8. Som alltid i dina blogginlägg ger ord och bild tillsammans en oavlåtligt intressant berättelse. Och mycket snygga svart/vita bilder!

    Svara
    • Tack Karin, för dina ord. Svartvitt är ett intressant medium, ställer andra krav än färg.

      Svara
  9. Hej Claes,
    fantastiskt fina bilder! Jag gillar framför allt skarpheten.
    Jag är själv sugen på att prova en Olympus med ett lämpligt objektiv för vandring och fjällfotografering. Även om OM-1 tillsammans med 4/12-100 mm lockar så vill jag fråga dig vad du istället tror om E-M1 Mark III tillsammans med 12-40 mm F2.8 PRO till ändamålet? Den kombinationen är nämligen en del billigare. Alternativt E-M1 Mark III med 4/12-100 mm.
    Eller är OM-1 tillsammans med 4/12-100 mm på en helt annan nivå? Vh Filip

    Svara
    • Hej Filip, tack för uppskattningen. Till din undran kan jag säga att E-M1 Mark III funkar utmärkt. OM-1 är bättre på fokus och oslagbar när det gäller fågelfotografering. För landskap är båda kamerorna lika dugliga. Objektivet 12-40 är suveränt och lika skarpt som 12-100 mm. Kombinera den gärna med nya teleobjektivet 40-150 mm/4, som är otroligt litet och behändigt och med utmärkt skärpa. Lycka till med förvärven.

      Svara
  10. Som alltid, fina bilder och innehållsrik, intressant text där till.
    Ingen sarre(k) på vift på fjäll, du vet vad du gör.

    Svara
  11. Tack för denna turrapport!
    Jag var stugvärd för Kutjaurestugan under tiden ni var ute och fram till stängning av stugan för några dagar sedan. Jag visste att er ursprungliga plan var att ni skulle passera stugan, och när ni inte dök upp undrade jag lite hur det hade gått för er i denna regn och blåst som härjade under dessa dagar. En ensamvandrare som gjorde lunchrast i Kutjaurestugan berättade att han hade träffat er under en av regndagarna.
    Kul att ni hade en givande turupplevelse, hade varit roligt att träffa er alla!

    Mvh
    Dirk

    Svara
    • Hej Dirk, ja vi hade velat passerat Kutjaure men vädret ville annorlunda. I så fall hade vi träffats vilket hade varit trevligt. Roligt i alla fall att du tittade på bloggen. Bästa hälsningar Claes

      Svara
  12. Hej Claes
    Alltid lika trevligt och spännande att få ta del av dina färder. Ditt sätt att uttrycka dig i text och bild känns mycket behagligt. Att flera bilder dessutom var monochroma tillför ytterligare en dimension. Tonaliteten i det svart-vita med alla gråtoner däremellan är klart spännande och slår dessutom ann en gammal sträng, en loop i historien, där man (jag) på 70-talet experimenterade med lithfilm med ortokromatisk färgkänslighet mm. Att söka nya vägar för att kanalisera sitt bildskapande är fortfarande en utmaning i kreativitetens tjänst. De svart-vita bilderna är mycket fina och även på en bildskärm anar man en rik dynamik, vore kul att se en högupplöst utskrift.
    Värma hälsningar
    //Ulf Edmansson

    Svara
    • Hej Ulf, jag uppskattar mycket att du titta på mina bloggar. Det som du nämner om kreativitetsutmaningen i ens fotograferande delar jag. Vi söker gärna nya uttryck, men i sanningens namn är det svårt att komma vidare utan att blott ägna sig åt nya manér som till slut också går på repetition, och då hamnar man tillbaka till gå. Fotografin som särart inom bildkonsten ligger nog mest i den dokumentära och raka avbildningen av vår verklighet. Konsten ligger i att gör denna avbildning medryckande för en bildbetraktare. Svartvita bilder har en styrka i det att mer fokus hamnar på bildens komposition och uppbyggnad än vad som sker när vi tittar på färgbilder. De senare är av naturen oftast mer insmickrande tack vare färgen. Men även monokroma bilder kan vara oerhört vackra. Jag känner starkt för att växla mellan färg och svartvitt och kommer göra det mer i fortsättningen.

      Svara
      • Hej igen Claes
        De svartvita bilderna inspirerar verkligen, det blir till att pröva skapa en del monokroma alster framöver. Gillar speciellt landskapsbilderna med solgenombrott i Guophervagge och speglingsbilden med Ahkka. Tack för att du åter stimulerat till kreativitet och nytänkande.
        Varma hälsningar
        //Ulf

        Svara
        • Roligt att du tycker det Ulf. Jag kommer nog skaffa Leica-kameran framöver.
          Allt gott
          Claes

          Svara

Lämna ett svar till Dirk Thomas Avbryt svar