Med National Geographic Resolution runt Svalbard

Norra Ishavets packis tycks mig välbekant fast jag aldrig sett den tidigare. Naturen påminner om snötäckta fjällvidder. Framför ögonen breder snön ut sig i ett ändlöst vitt täcke som döljer isen inunder. Horisonten flyter ihop med himlen i en avlägsen och blåtonad bård. Men packisen är inget landskap, den är ett förvandlat hav. För mig även en sinnesstämning.

Denna gränslösa rymd väcker härliga känslor. Samtidigt får jag en overklig insikt. Aldrig förr har jag varit så här långt norrut. Aldrig förr har den arktiska bacillen tagit ett lika starkt grepp om mitt sinne. Ändå är jag inte bara hänförd utan också förbryllad. Har jag hamnat vid världens ände?

Just nu står jag på mer än 82 graders nordlig latitud. Det är svårt att förstå hur långt norrut det faktiskt är. Inga hållpunkter finns i geografin, bara en ändlöst vit och tämligen platt yta som lägger ett ogenomträngligt lock över Norra ishavet. Kartan visar att vi är tio mil norr om Svalbard och bara nittio mil från själva Nordpolen. Här förenas isflaken och bildar en sammanhängande vidd av packis vars omfattning alltid har varierat med klimatets växlingar och den rådande väderleken. Mest nedsmält blir packisen i september. År 2012 hade all packis på Norra Ishavet den minsta utbredning man hittills observerat i satellitbilderna. Före satelliterna visste man inte särskilt mycket om variationen. Den svenske glaciologen Hans W:son Ahlman observerade dock tydliga tecken på avsmältning av glaciärer och packis under en arktisk expedition redan 1931. Han var en av de första som på vetenskaplig grund började tala om klimatförändringar som ett globalt fenomen. Efter 1930-talet följde en kallare period då packisen troligen tillväxte. Vid slutet på 1900-talet blev det åter varmare och ismassan krymper som bekant numera. Efter 2012 har den årliga gränsen för Norra Ishavets packis pendlat en del fram och tillbaka. Om all is kommer försvinna framöver är en öppen fråga.

En annan sak gör mitt möte med packisen extra laddat – Andrée. Inte långt ifrån platsen jag kommit till slutade ballongfärden med den illa rustade Örnen. Det var sommaren 1897 när Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel genomförde sitt djärva försök att nå Nordpolen via lufthavet. Efter endast två dagar i den kalla himlen föll ballongen rakt ned på packisen. Därefter tog resan en ny vändning. Koordinaterna de antecknade var 82º 56’ nord och 29º 52’ öst, med andra ord befann de sig då ganska nära min egen nuvarande position. Trots att ballongfärden misslyckades väckte den stort uppseende världen runt vilket förklaras av tidsandan. Polarfärder var på modet. Andrées äventyr förvandlades så småningom till en myt fast det i själva verket handlar om en tragisk berättelse om ärelystnad, nationalism, misstag och dårskap kryddat med stort mod och mänsklig järnvilja. Arktis historia är fylld av motsägelsefulla berättelser.

Ett kort ögonblick tänker jag på Nils Strindbergs ikoniska fotografi av den havererade ballongen som ligger på isen. Negativet hittades 1933 när Andrée-expeditionens kvarlevor sensationellt återfanns på Vitön. Fotografiet har jag sett många gånger och nu fladdrar det på näthinnan när jag riktar kameran mot National Geographic Resolution – ett toppmodernt fartyg som smidigt brutit sig fram genom packisen och nu stannat som ett monster jag klivit av. Fartyget har fört mig hit nästan 130 år efter ballongfiaskot. Idag är allt annorlunda för en polarfarare. Farkosterna man färdas med, tekniken, säkerheten, kommunikationerna, naturkunskapen och mängden människor i Arktis. Allt har förändrats enormt sedan Andrée försökte genomföra en enastående men omöjlig prestation. På hans tid var så gott som alla som kom till Arktis upptäckare, idag är de flesta turister. Ändå har historiens gamla bedrifter överlevt förvandlingen. Myter kan mutera men de dör aldrig, det känns påtagligt när jag fotograferar fartyget i packisen och spontant kommer att tänka på Andrée.

National Geographic Resolution byggdes i Norge och levererades 2021 till amerikanska expeditionsarrangören Lindblad Expeditions och världsberömda organisationen National Geographic. Skrovet är av en typ som kallas X-bog, med framåtlutande förstäv i stället för den traditionellt inåtlutade. Därför ser fronten mer ut som en flygplansnos än en båt, vilket är en ny och patenterad norsk design. Dess fördel är mindre motstånd i vattnet, energisnålare drift och att fartyget klyver isen bättre än en konventionell konstruktion.

Resan till Svalbard inleds i slutet av juni 2025. Det blir ett äventyr jag länge drömt om men som alltid fått stå tillbaka för annat. Nu förverkligas drömmen tillsammans med vännen och vetenskapsjournalisten Peter Hanneberg som samarbetar med konstellationen National Geographic och Lindblad Expeditions. I deras expeditionskoncept är seriösa naturstudier, miljöanalyser, utbildning och naturskydd viktiga delar, till vilka de samlar medel i sin havsmiljöfond LEX-NG Fund. På sjutton år har fonden hittills investerat 250 miljoner kronor i sådana miljövetenskapliga projekt på de oceaner de själva färdas över. Peter Hanneberg, som är grundare av Svenska Ekoturismföreningen samt även är ledamot i WWF:s Förtroenderåd och skriver i WWF Magasin och Dagens Nyheter, har i många år följt och dokumenterat NatGeo-LEX:s arbete, som i grunden alltså finansieras av expeditionsturismen. Nu har Peter och jag fått den otroliga förmånen att kunna resa tillsammans för att följa studierna och bistå under fjorton dygn genom ödsliga spetsbergska och grönländska farvatten. I Longyearbyen, Svalbards pyttelilla ”huvudstad” vid världens utkant, går vi ombord.

Redan första dagen gör besättningen det tydligt att alla måste visa stor respekt för naturen. Svalbards sköra ekosystem kräver varsamhet. Vi får inte sätta en fot på landbacken innan våra skosulor är minutiöst rensade från jordpartiklar och annat skräp som kommer utifrån. Detta är ingen symbolisk gest eftersom varje liten detalj räknas i en miljö där livet klamrar sig fast på naturens villkor. Ögruppen Svalbard är lika karg som fängslande. Djurlivet är bitvis rikt men den biologiska mångfalden begränsad. Det finns inga spår efter någon urbefolkning, trots att landytan sammantaget är nästan lika stor som Lettland. Men 60 procent av marken täcks av glaciärer, och klimatet är bistert. Det är lätt att förstå varför människor aldrig rotat sig här förrän i modern tid. Numera bor närmare 3 000 personer på Svalbard, i ett landskap som tycks vara hämtat ur en annan värld.

Det var 1596 som den holländske upptäcktsresanden Willem Barents med två följeslagare siktade dessa öar som han döpte till Spetsbergen. Om han var den första som kom hit diskuteras bland de lärda. Ryska folkgrupper kan också ha varit tidiga. Efter Barents dök många valfångare upp, sedan viltjägare och så småningom vetenskapliga expeditioner. Under 1800-talet blev ögruppen ett eldorado för naturforskare och många svenska expeditioner har spelat en framträdande roll i utforskningen av Svalbard. Runt förra sekelskiftet började flera nationer och även initiativrika personer intressera sig för ögruppens naturresurser, däribland amerikanen John Longyear som 1906 startade kolbrytning på den plats som senare skulle bära hans namn. Även Sverige etablerade ett par kolgruvor, men det var Norge och det nybildade Sovjetunionen som kom att dominera aktiviteterna. Svalbard var en politiskt omdiskuterad plats ända tills att internationella Spetsbergtraktaten 1920 formellt tillskrev Norge suveränitet över ögruppen. Norrmännen kallade landet Svalbard eftersom namnet omnämndes i den isländska Landnamsboken år 1194.

När vi lämnat Longyearbyen styr fartyget inte söderut som först var tänkt, utan norrut. Väderprognoserna drar oss ditåt. Kaptenen Martin Glaser och expeditionsledaren Michael Jackson har stor fingertoppskänsla när de samråder om rutten för att kunna ge oss expeditionsdeltagare det bästa utbytet. Kursändringen visar sig vara ett klokt beslut. Under den första kvällen glider fartyget längs utsidan av långsträckta ön Prins Karls Forland som tindrar i vackert kvällsljus strax väster om huvudön Västspetsbergen. För första gången skådar jag det landskap jag så intensivt har längtat till – en majestätisk, tyst skönhet som reser sig ur havet.

Drömmen om Svalbard har följt mig länge, men livet har alltid kommit emellan. Det är lätt att skjuta upp saker som verkligen betyder något. Världen är stor, och vissa platser bär man inom sig som löften. En del infrias. Andra förblir ouppfyllda. Men nu står jag här på fartygsdäcket, i det bleka kvällsljuset och absorberar ett Svalbard som utstrålar ett sagolikt skimmer. I stundens allvar känner jag också något ovanligt inombords: en stilla, inre helhet. Jag har hamnat där jag ska vara.

Ändå är situationen ovan och nästan overklig för mig. Detta specialbyggda expeditionsfartyg är samtidigt ett flytande hotell som låter oss färdas in i vildmarken utan min ansträngning. Det känns konstigt eftersom jag normalt på resande fot är en backpacker med ryggsäck på ryggen. Vissa platser är dock ouppnåeliga med den inställningen, inte minst packisen. Att färdas så här bekvämt i den karga, arktiska naturen är alltså en helt ny och intressant erfarenhet. Inledningsvis känns situationen lite främmande men snart nog börjar jag verkligen uppskatta färden som en stark upplevelse. Kanske är det med årens och erfarenheternas rätt jag utan förebråelse lutar mig tillbaka bekvämt i sällskap med en god vän och låter mig föras fram genom den krävande naturen. Vi är drygt hundra deltagare ombord, de flesta amerikaner. Snart står det klart att Peter och jag kommer att dela våra upplevelser med både likasinnade och oliktänkande.

Tidigt nästa morgon når vi första stoppet på den omlagda rutten – ön Moffen strax intill Svalbards nordkust. Det är en låg, grusig landplätt mitt i det kalla ishavet. Där ligger en stor koloni med valrossar och dåsar i morgonsolen. För att inte störa dem håller sig fartyget på mycket respektfullt avstånd. NatGeo-LEX är omtalade för sina seriösa och hänsynsfulla rörelser i världens känsliga naturområden. Något som tyvärr inte gäller alla aktörer. Genom kikare och kamerans teleobjektiv kommer vi ändå djuren nära. Fartygets guider försäkrar oss att vi kommer se fler individer av samma art. Det dröjer inte länge innan de får rätt.

När fartyget senare på dagen stannar till i Wijdefjorden är det dags för vår första utflykt med de robusta gummibåtarna eller kodaikerna, som är latexförsedda ribbåtar av märket Kodiak. Ombord finns ett dussin sådana, prydligt upplagda i ett ”garage” på nedre däck. Via en lucka i skrovet sänks de ner i vattnet, och vi kliver försiktigt ombord genom en port precis vid vattenytan. Allt är välorganiserat och genomtänkt ombord på National Geographic Resolution.

Med gummibåten styr vi mot Nordbreen som är en mäktig istunga som hänger ihop med en stor platåglaciärer längre in i landet. Vi stryker längs en strand med valrossar som vilar i det bleka ljuset. Och längre fram vid glaciärens höga isvägg, får vi syn på en flock praktejdrar. Hannarna, med sin exotiska fjäderdräkt, tillhör de vackraste sjöfåglar man kan se. Observationen här, i deras naturliga häckningsmiljö, är en helt annan upplevelse än de sporadiska mötena hemmavid under flyttsträcken. Den här gången är fåglarna mer på riktigt.

Nästa dag rör sig fartyget mot ett mål som är lika djärvt som konkret. Vi ska försöka nå så långt norrut som isen tillåter. På däck står vi andäktiga medan stålskrovet sakta och säkert trycker undan de drivande isflaken. Det knakar och knäpper, suckar och suger i en stilla kamp mellan fartyget och naturen. Över våra huvuden svävar en mängd fåglar; spetsbergsgrisslor i snabba kast, vitfåglar i lugnare banor. Besättningens ornitolog siktar också något ovanligt, en ismås. Peter och jag missar den men får snart annat i sikte som höjer pulsen: ISBJÖRN! Vi spanar ut över vidden. Två vita nallar – förmodligen hannar – skymtar en kilometer bort. Den ena ligger still och verkar sova på full mage, medan den andra med blodfläckad nos, drar tänderna genom resterna av en säl. De verkar ha delat på bytet, något som är ovanligt enligt expeditionens isbjörnsexpert – isbjörnar är ju i regel ensamvargar.

Totalt får vi syn på tolv individer under denna färd genom packisen. Vår mest oförglömliga upplevelse uppstår när en nyfiken hona med sin nästan vuxna unge närmar sig fartyget som stannat vid iskanten och väntar i stillhet. Långsamt kommer hon närmare från långt håll, steg för steg. Till slut står hon bara femtio meter bort, böjer sig ner, lapar havsvatten, höjer huvudet, vädrar med nosen och vänder sedan stillsamt tillbaka medan ungen lojalt följer henne. Båda försvinner sedan långsamt bort över den vita, snötyngda isen, medan vi står på däcket och följer händelsen uppfyllda av en ljuv lyckokänsla.

På kvällen samlas vi i fartygets lounge för ett föredrag om isbjörn. En av guiderna berättar att det nu finns omkring 26 000 individer i hela Arktis – fler än på 1960-talet, vilket förklaras av ett minskat jakttryck. Men hoten kvarstår. Klimatförändringarna påverkar honorna mer än hannarna som mestadels vistas ute på packisen. Honorna söker sig närmare landområdena efter parningen på våren och de behöver djup snö under slutet av september för att kunna gräva ut sitt ide. Inne i snöhålan föds ungarna, vanligen i januari, ibland upp till fyra. Mindre snömängder är numera ett problem för dem. Lång tillbaka i tiden överlevde arten fast Norra ishavets bassäng periodvis varit helt isfri. Isbjörnen är ett smart och anpassningsbart djur. Vi får lära oss att pälsens hårstrån är ihåliga för att isolera effektivt. Huden därunder är svart för att bättre absorbera värme. En annan sak som imponerar är deras väderkorn; de kan känna doften av en säl på två mils håll. Isbjörnarna berör oss. Mest kanske för att de är så pampiga och vackra att betrakta. Kanske också för att deras framtid är så osäker. Jakten är fortfarande ett hot, får vi höra. Just den saken är delvis ett komplicerat problem som berör inuiternas traditioner i andra delar av Arktis.

Under den ljusa natten vänder fartyget söderut igen. Vi har nått längre mot norr än någonsin tidigare i fartygets historia, berättar kaptenen. Under gryningen glider vi in i Sorgefjorden, nära norra udden på Västspetsbergen. Vi kommer här till en plats med svensk historia och landstiger där den svensk-ryska gradmätningsexpeditionen hade sitt läger under de sista åren på 1800-talet. Under fyra somrar inklusive en hård vinter, försökte forskarna få ett grepp om jordklotets avrundning genom geodetiska mätningar i denna omgivning. Syftet var att stämma av gamla mätdata från de franska observationerna på 1700-talet. Utgångspunkten för fransmännens mätningar hade varit Newtons hypotes om jordens tillplattning vid polerna. Därför undersökte de gravitationen i bland annat Tornedalen. Nu skulle hypotesen prövas i Arktis, som med sitt läge nära Nordpolen var en bättre plats för en övertygande bevisning.

Våra guider berättar att svenskarna valde Sorgefjorden för sin övervintring därför att packisen på den tiden hindrade dem att nå andra tänkbara platser. Expeditionens resultat blev till slut banbrytande. Världen är inte alls rund som en boll, kunde man konstatera. Deras gradmätningar bekräftade att jordklotet faktiskt planar ut mot polerna på grund av rotationen. Än i dag står ett av expeditionens hus kvar i förfallet skick, men fortfarande med historisk värdighet. Huvudbyggnaden har däremot fallit ihop till en brädhög. När vi går därifrån och ut på den låglänta tundran får vi se några kompakta svalbardsrenar på nära håll. Det är världens minsta underart av vildrenen, och de är väl anpassade till denna ogästvänliga miljö. I bakgrunden reser sig Heclahuken som är ett fjäll på drygt 400 meter över havet. Inför den synen slår det mig att Svalbards toppar ofta är relativt låga och milt formgivna. Många är kraftigt stukade av istidernas nötningar. På andra håll bryts dock silhuetten av taggiga berg, som i Andrée Land, väster om Wijdefjorden. Högst av alla på ögruppen är Newtontoppen 1712 meter över havet.

Vårt nästa mål blir Alkefjellet vid Hinlopenstretet, det breda sundet som skiljer Västspetsbergen från Nordaustlandet. Medan vi närmar oss fågelberget i kodiakerna har solen gett vika för ett fuktigt regndis och vinden har rivit upp påtagliga vågor. Vädret förstärker de vilda intrycken. Framöver reser sig branta basaltklippor till ett mäktigt sceneri som omfattar oräkneliga fåglar och imponerande bergsformationer. Ett kakofoniskt kacklande pågår när tiotusentals, kanske uppåt 100000 spetsbergsgrisslor häckar, tätt packade på klippavsatserna som stupar hundra meter rakt ner i havet. Även de tretåiga måsarna är talrika. Geologin fängslar också. Dessa stup innehåller lager på lager av jordens historia: band av basalt som bildades när magma för 60 miljoner år sedan trängde in horisontellt mellan äldre lager av sandsten och skiffer. Jordens tryckkrafter och erosionen har därefter mejslat fram de lodräta väggarna av hård svart basalt ovanpå mjukare och ljusa sedimentära bergarter. Vi guppar sakta fram längs foten av denna urtida och levande bergsfästning. Och medan fåglarna skriker och vågorna slår, erfar jag den där magiska känslan när man befinner sig inför något som är mycket större än mänskligheten. Naturens krafter och tidens spår. Vår egen litenhet i det arktiska landskapet känns in i märgen.

Väderprognosen talar för att vi åter ska vända kursen västerut. Från Hinlopenstretet rundar fartyget nordänden av Västspetsbergen och nästa dag vaknar vi till ett sprudlade solsken i Fuglefjorden. Genast får vi höra att en isbjörn setts simma över detta stiliga vatten som inramas av mer alpina toppar än vi hittills sett. Jag hinner nätt och jämnt ta en bild på björnens eskapad. I vetenskapliga rapporter omnämns faktiskt att isbjörnar kan simma ihållande utan vila under fler dygn i sträck. För att inte störa björnen beslutar expeditionens ledning att vi ska förflytta oss, och fartyget gör därför en lov runt en udde för att glida in i Smeerenburgfjorden, även den med svenska anor. Vi ser Amsterdamøya och Danskøya, den sistnämnda var startpunkten för Andrées luftballong. Här stannar fartyget under hela förmiddagen, medan vi äntrar zodiakerna för att landstiga på Smeerenburgodden där en stor grupp valrossar slagit dank. Under 1600-talet var Smeerenburg en by och huvudort för främst holländska valfångare. Tyvärr decimerade man beståndet av grönlandsval till utrotningens gräns och bosättningen övergavs år 1660. Spår av husen finns kvar. För övrigt är smeer ett holländskt ord för späck.

På andra sidan det fem hundra meter breda Danskgattet ligger Danskøya med sin egen chauvinistiska historia. Det var här Andrée lät bygga sitt ballonghus 1897. Vi sitter i gummibåten och tittar på den gudsförgätna platsen. Jag försöker förstå hur de tänkte, men det går inte. Idag kan vi aldrig på djupet leva oss in i gamla tiders anda och hur den stämningen påverkade människorna. Logiska förklaringar till det som hände ballongmännen knäcker inte den psykologiska gåtan. Andrée visste att projektet var dömt att misslyckas, ändå drev han det till sin spets mot bättre vetande. Hursomhelst är det mycket intressant att med egna ögon se platsen för deras avfärd med luftballongen.

Nästan anhalt på eftermiddagen blir Hamburgbukta där det förekommer en koloni med alkekungar. Denna fågel uppträder i stora svärmar på samma sätt som spetsbergsgrisslorna, men alkekungen är mycket mindre och flyger i tätare flockar likt starar. När de landat på marken ser man knappt deras kroppar. Arten häckar på bergssluttningar med stenar och gräs. Söder om Hamburgbukta finns ett fjäll med tusentals häckande alkekungar. De flyger rastlöst av och an med tjattrande läten. Att arten är en av världens mest talrika sjöfågel kan man förstå. Ändå får jag inte samma intryck av bisvärm som spetsbergsgrisslorna gav vid Alkefjellet. Under denna utflykt upptäcker jag även en kustlabb som här är en ljusare ras än den som lever i våra svenska skärgårdar. 

Följande natt rör sig fartyget på insidan av Prins Karls Forland, ön som vi hade passerat på utsidan några dagar tidigare. Målet är St Jonsfjorden, en djupt inskuren vattenyta, cirka två mil lång och omgiven av ett kaxigt fjällandskap med breda istungor och tillspetsade toppar. Under en zodiakutflykt kommer vi nära några loja storsälar (på engelska kallad bearded seal vilket är mer talande). De verkar vara likgiltiga för oss där de vilar på sitt isflak som slappa soffliggare. Under turen hjälper vi expeditionens medföljande forskare ta några vattenprover. Hon heter Rachael Miller och driver ett eget bolag som kallas Rozalia Project for a Clean Ocean. Rachael undersöker förekomsten av konstfiber på olika håll i världshaven. Otroligt nog hittar hon små fragment överallt där vi far fram. De flesta härstammar från textilier som hamnat i vattnet och sprids med vågor och havsströmmar. Plast och andra konstgjorda material är ett stort miljöproblem för Jordens, ändå har jag intrycket att Svalbards vildmark fortfarande i huvudsak är en ren miljö. 

Senare går vi iland vid Gaffelbukta och tar oss ut på en glaciär. Det är alltid samma overkliga känsla att traska på en glaciäris som knastrar under fötterna. Eftersom jag  fascineras av geologin spanar jag på berggrunden och finner den vara både komplex och vackert mönstrad av olika bergarter. Det blir några talande fotografier. Med denna utflykt är expeditionens sejour i Svalbard över och nu väntar ett och halvt dygns transport över Grönlandshavet till den ensliga ön Jan Mayen och vidare till Blossevillekusten på östra Grönland. Om den färden ska jag berätta i en senare blogg.