Kajaktur i Stockholms havsskärgård

Över fjärden mot Svartlöga.

Den norra havsskärgården utanför Stockholm är inte mina hemmavatten även om jag paddlat och åkt långfärdsskridskor däromkring flera gånger under åren. Geografiskt sett menar jag nu Roslagens många ögrupper på de vidsträckta fjärdarna norr om Sandhamn upp till Söderarm. Som helhet är detta ett unikt kustområde i Sverige och kanske hela världen. På den rymliga havsytan förekommer otaliga mängder med öar, kobbar och skär som samlas i koncentrerade kluster med eggande namn som Norrpada, Röder, Rödlöga, Ängskär, Svenska Högarna, Fredlarna, Skarv, Gillöga, Lygna, Björkskär, Horsten och Kallskär för att nämna de mest kända. Mellan dem öppnar sig fjärdarna med fascinerande vidder och en havshorisont som alltid är närvarande bakom de yttersta holmarna. Helheten bildar en arkipelag i ordets rätta bemärkelse. Här är det havet som svämmat in mot land, inte kusten som trängt ut i havet.

Hit till Norrpada är vi på väg.
Gryningen sedd från Norrpada Storskäret

Sedd på kartan bildar Stockholms skärgård en lång kil med ömsom ömosaiker och vida vattenstråk som följer fastlandets kust längs Östersjön. Bredast är kilen i mellersta och norra delen, för att mot söder smalna men ändå fortsätter vara en bred eller ska vi säga djup skärgård, ända ned till Nynäshamn. I denna södra del som jag är mycket förtrogen med, skapar öraderna en sammanhängande landmur mot Östersjön och havshorisonten blir därför oftast dold när man färdas på de stora fjärdar som ligger innanför de yttre öarna. Dessa breda vattenytor, främst Kanholmsfjärden, Nämdöfjärden, Jungfrufjärden och Mysingen kan man uppfatta som en serie väl avgränsade och sammanhängande storsjöar omgivna av land. I den norra havsskärgården däremot upplever man de vidsträckta fjärdarna som en mer påtaglig avkomma till havets gränslösa vidd. Där är ögrupperna mer separerade och horisonten hela tiden närvarande. Den saken gör en skillnad som känns in i märgen. När man nått långt ut till en fjärran ögrupp dyker ständigt en ny upp ännu längre ut. Och så håller det på tills man slutligen är mitt ute i det ödsliga storhavet. En slik geografi stimulerar till utforskning, om man har den läggningen.

Havsskärgården i norr innebär en lockelse utöver det vanliga för oss skärgårdsälskare. Detta säger jag inte för att nedvärdera de södra delarna; inte alls för där finns andra enastående kvaliteter som saknas i norr, till exempel mer högresta öar och fler obebyggda landplättar längs havsbandet. Men den känsla av storhavets arkipelag som belägrar ens sinne när man färdas i norra havsskärgården, med alla dess isolerade och avlägsna ögrupper, saknar motstycke i Sverige. 

I denna fantastiska havsskärgård paddlar vi sista veckan i juni 2022, ett gäng gubbs som för femte året i rad ska ut på ett äventyr tillsammans med Bengt Rodin. För honom, Bengan kallad, är dessa turer en speciell tilldragelse, årets höjdpunkt som han brukar säga. Han drabbades av en allvarlig stroke för några år sedan, men som den extremt erfarna friluftsmänniska han är, vägrar han ge upp. Bengan vill fortsätta att vistas i den stora naturen så gott det går trots sitt handikapp. Vi andra imponeras och inspireras av hans viljestyrka och vill hjälpa honom till nya upplevelser. Denna gång är vi fyra personer, förutom jag även Claes Fransson, Per Lind och Holger Bernardsson som är ny deltagare i detta sammanhang. Bengan och Holger paddlar en tvåmanskajak modell Fearthercraft och på däcket har de placerat en rullator för Bengans räkning vid strandhuggen. Vi andra har var sin egen farkost.

Bengan.

Startplatsen är på Blidö och vid Bromskär lägger vi ut medan det är gassande varmt. Soldiset förstorar fjärdens utbredning mot Svartlöga som vi siktar mot. Ön syns bara som en dallrande hägring långt bort. Den friska brisen gör färden dit både guppig och rolig. En dryg timme senare smeker vi förbi Svartlöga och passerar Långkobb där en redig skrattmåskoloni fyller luftrummet ovanför skäret, likt en bisvärm. Nästa etapp innebär ett skutt (paddlarens term för längre överfarter) till Rödlöga. Där finns ett intressant och hypersmalt sund som fyller ut en naturlig sprickdal mellan bergsidorna på två av öarna i gruppen. En intressant passage med fritidshus som kantar stränderna. 

Skrattmåskolonin på Långkobben.
Den här vackra skutan dyker upp när vi paddlat genom Rödlöga.

Rödlöga har fått sitt namn av klippornas rödtonade fältspat i kombination med det fornsvenska ordet løgh som betyder bad eller vattenbassäng. Ögruppen är ett älskat sommarparadis. Många som har stugor här är efterkommande till de skärgårdsbor som förr huserade på Rödlöga. Huvudön har en affär och det är mycket folk i rörelse när vi rundar norra delen för att komma till en närliggande ö som bär det förtjusande namnet Blomsterören. Det har hunnit blivit kvällning och vi letar upp en strandhäll som får bli vår ostörda lägerplats. 

Lägret på Blomsterören.

Väl på land slås jag av en skillnad i jämförelse med Stockholms södra skärgård. Vegetationen är mycket frodigare i dessa nordliga delar. Lövträden dominerar i skogen och på våtmarkerna står klibbalarna tätt. Över öppna partier växer oframkomliga mattor med enbuskar som styckas upp av en labyrint med nakna hällmarker. Under en promenad måste man lotsa sig fram på de klippor som bular upp mellan snåren i sänkorna. När jag kommit till en knalle och tittar ut mot närliggande öar framträder ridåer av yviga lövträd som tätt kantar stränderna. Någon liknande landskapsbild ser man sällan i södra skärgården.

Mosaik av häll och enbuskar på Blomsterören.
Från Blomsterören mot Rödlöga Storskär.
Skymning vid Blomsterören.
Johannesört på Blomsterören.
Natt på Blomsterören.

Nästa dag väntar ett nytt skutt över Kobbfjärden till ögruppen kring Rödlöga Storskär. Vädret har blivit mulet men lufttemperaturen är behagligt varm. Vi snirklar på vattnet mellan landplättarna och stannar till vid Brännskäret för en lunch. Vårt mål denna dag är Norrpada så det blir en kort etapp efter förtäring. När solen börja tränga igenom är vi framme. De knubbiga holmarna i denna ståtliga utskärgård framträder stiligt i grodperspektivet från kajaken. 

Pegmatitgångar vid Rödlöga Storskär.
Diabasgång på Bränningen.
Äntligen Norrpada.

Norrpada har en alldeles egen magnetism. Jag ville gärna paddla hit för att fotografera till en bok om Stockholms skärgård jag arbetar med. Och för att förstå varför författaren Sten Rinaldo tyckte ögruppen var den vackraste av alla. Förstås en smaksak, men han kände havsskärgården som få. Medan Bengan och Holger väntar i sin kajak bestiger vi andra tre den lilla ön som har det träffande namnet Högbulen, drygt 15 meter över vattnet. Även om höjden inte imponerar är resningen brant och på toppen får man perspektiv över Norrpada, som från ett utsiktstorn. En stor idegran passeras under bestigningen; ögruppen har en del för ytterskärgården unika förekomster av detta trädslag. Vad som gör starkast intryck i vyn är gyttret av distinkta holmar som poppar upp ur vattnet likt ”klippiga bergen”, som Jeppe Wikström så lyckat kallade Norrpada i boken ”Havsskärgård”. Det här är den mest kuperade ögruppen i havsskärgården, och den enda som ur den synpunkten kan mäta sig med de mer högresta utskären i södra delen av Stockholms skärgård. Specifikt för Norrpada är också den exotiskt täta lövvegetationen med al, asp och ask som bekläder öarna. 

Vy mot Norrpada Storskäret och Pelarordens stuga.
Norrpadas täta lövskogar.

Vad namnet Norrpada betyder letar jag förgäves efter i Ortnamnsregistret hos Institutet för språk och fornminnen. En notis från 1933 meddelar att skärgårdsbefolkningen brukade kalla ögruppen för Vidingsskärgården; Vidinge är en ganska stor ö på andra sidan fjärden mot fastlandet till. I Svenska Akademins ordbok kan man läsa att pada troligen betyder park, vilket make sense – ”Norrparken”. Och ja, Norrpada är en mycket vacker ögruppering med sin lummiga grönska. Vad som däremot är en nackdel för oss paddlare är bristen på lämpliga lägerplatser längs de branta stränderna. Vi kajkar vidare för att leta efter något tänkbart och hamnar till slut på en liten namnlös kobbe mellan Storskäret och Utterhuvudet. Efter tältresning och etablering börjar dis glida in över ögruppen och till slut råder dimma. Den kommer och går vilket gör naturen enormt suggestiv. Inget jag beklagar. 

Dis och dimma lägger sig över Norrpada när vi etablerat vårt läger.
En ensam segelbåt för ankar vid Utterhuvudet.

När det lättat upptäcker vi plötsligt två gamla havsörnar som slagit sig ned på sjömärket som står högst upp på Storskäret. Tack för den uppvisningen. Nästa morgon är vädret klart och några av oss paddlar över till Storskäret för att ta oss upp till örnarnas sjömärke och skaffa nya perspektiv på Norrpada. Öns knuv når tjugo meter över vattnet och däruppe får man en enorm vidsyn. En dryg mil längre österut framträder Röder som en utkastad landspillra i storhavet. Ögruppen är känd för sin by med små sjöbodar. En kvarleva från äldre tider när skärgårdsborna höll till därute under perioder med bra fiske. Till Röder paddlar man bara om väderprognosen lovar gott för några dagar.

Havsörnar på sjömärket på Storskäret.
Sjömärket syns från lägerplatsen.
Lägerliv när dimman drar in.

Storskäret är extra intressant eftersom ön med dess stuga ägs av Pelarorden, ett sällskap som bildades 1892 och idag är en unik kvarleva för max 222 ”…svenska män som plöjer skärgårdens böljor…och älska dess natur”. Namnkunniga medlemmar har varit Albert Engström, Roland Svensson, Sven Barthel, Evert Taube och inte minst Calle Schewen. När vi sett oss omkring på deras ö återvänder vi till lägret och får höra en skönsjungande Holger stämma upp Calle Schewens vals acapella. Han är verkligen en go göteborgare och har delat många äventyr med Bengan.

Vy i gryningen från Storskäret mot lägerkobben.
Utsikten från Storskäret norrut.
Ett mäktigt klipplandskap på Storskäret.

Snart återkommer dimman. När lägerplatsen har lämnats måste vi navigera efter kompassen för att komma över Vidingefjärden till Vidingsöra som vi träffar på efter en halv mil lång överfart rakt västerut i blindo. En läcker sandstrand med ren djungel innanför blir vårt bestående intryck av ön. Härifrån går färden vidare norrut nu i solsken och över öppet vatten, till Vidinge som vi cirklar runt till norra änden för att därifrån styra rakt söderut in i viken som klyver ön i två halvor. Viken slutar med en mad och mycket vass och från den vattensamlingen har man grävt en kanal mot söder som gör att vi kan komma tillbaka till farvattnen söder om ön. Rutten är skyddad och ger inomskärskänsla vilket skänker oss omväxling på turen. 

Den skyddade färden genom ön Vidinge.

Vårt nästa etappmål är Kudoxa men nu har det börja blåsa upp lite grand. Efter en diskussion om fortsättningen bestämmer vi oss för att paddla vidare över Kudoxafjärden till Norröra där min namne Claes har ett fritidshus. På vägen dit stannar vi till vid lilla Barskär för att göra det som traditionen påbjuder vid denna holme, ta sig en liten tuting vilket vi gör sittandes i kajakerna. Som medlemmar i vår egen Pelarorden kajkar vi sedan glatt vidare över det sista skuttet till Norröra (känd ö från filmatiseringen av Saltkråkan) för en övernattning intill Claes stuga. Tältet gäller alltjämnt, en bädd under tak skulle drastiskt förändra känslan av kajaktur. Under natten mullrar åskan och i annat väder än det vi vant oss vid paddlar vi nästa dag tillbaka till Bromskär för att sluta cirkeln. Havsskärgården har varit vänlig mot oss.

Claes i sin Prion Kodiak.
Per i sin Feathercraft Heron.
Bengan och Holger i deras Feathercraft K2.
Jag i min Prion Grizzly.

12 tankar på “Kajaktur i Stockholms havsskärgård”

  1. Som vanligt en mycket trevlig läsning och fantastiska bilder.
    Genom ditt sätt att skriva, och via bilderna, gör att man känner sig närvarande och deltagande på er expedition.
    Tack för att du delar med dig av dessa härliga upplevelser!

    Svara
    • Hej Thomas, ja det är en fin skärgård ni håller till i. Nästa gång stannar vi hos er. Allt gott/Claes

      Svara
  2. Tittar som hastigast in på din blogg och drömmer mig tillbaka om alla paddelturer jag lett för Ä-resor men det var i skärgården söder om Runnmarö. I dessa trakter du nu beskriver var jag mycket när vi hade hus på Svartlöga. Jag hoppas vi ses över ett glas skotsk dricka till hösten och imorgon åker jag till V-kusten för att segla en vecka med brorsan – det blir Gbg-Läsø-Lilla Kornö och tillbaka. Önskar dig en fortsatt 3vlig sommar!

    Svara
    • Kul att du kollade bloggen Stefan. Förstår att du har stark känsla för norra skärgården. Rumarö går inte heller av för hackor. Ha det bra på Västkusten. Jag återkommer om en träff. Ha en bra sommar/Claes

      Svara
  3. Lockande läsning och fina bilder! Blir återigen lite sugen på övernattning ute. Det har känts lite omständligt och som om jag skulle behöva investera i lite utrustning. Det är inte lätt att hitta tältplats för ett gammalt Tarfalatält jag inte använt på 30 år med massor av pinnar. Kanske ska jag hoppas på så fint väder så jag klarar det utan tält.
    På bilderna kan jag se likheter med vår skärgård här i Blekinge. Stenhällar, små ”berg” blandat med skog. /Jonas

    Svara
    • Tack för uppskattningen Jonas. Jag rekommenderar starkt att tälta i skärgården, det ger en enorm frihet att stanna där man vill. Öarna lockar. Självstadgande kupoltält är bäst på berghällarna. Att sova under bar himmel är en utmaning på sommaren. Myggen!!! Blekinge skärgård har viss likhet med Stockholms men är generellt lummigare enligt min erfarenhet. Men visst, skären och urberget är en gemensam nämnare. Allt gott/Claes

      Svara

Lämna ett svar till Jonas Lindström Avbryt svar