Till Svenska Högarna

Uppe på fyren fotograferar jag mot nordost, över centrala bebyggelsen och längre bort hamnen.

Längst ut i Stockholms skärgård hittar man Svenska Högarna, ett tiotal små öar och holmar som inte tycks höra ihop med vare sig havet eller fastlandet. En värld för sig själv. Ögruppen ligger åtta mil rakt österut från den stora staden räknat. Här slutar Sverige i konkret mening, utanför finns bara territorialvatten. Vi åkte hit i lördags (3 juli 2021), min son Måns och jag. Det rådde svag vind och plattlägg över fjärdarna. Rätt mycket båtar syntes på Nämdöfjärden och Kanan men det var nästan helt tomt när vi lämnade mellanskärgården för att korsa Björkskärsfjärden där gammal sjöhävning gav framfarten ett påtagligt gung. Efter drygt två timmar från Ingarö landsteg vi riktigt långt ut i Östersjön. På Svenska Högarna.

Landstigning på södra delen av Storön med sikt västerut, över Högfjärden. Bakom horisonten långt bort ligger svenska fastlandet.
Här vill man vara…
Två besökare följer västra sidan av Storön, de enda personerna på Högarna förutom ett annat par och vi.

Nu läser jag i en bok om Sveriges öar att denna utpost ”bara lämpar sig för djärva, kompetenta och välutrustade båtfarare”. Lustigt, vi som puttrat hit i en liten öppen farkost med vädret på vår sida. Hursomhelst, man kan på god grund tro att Svenska Högarna är en av landets mest svåråtkomliga platser. Det är inte lätt att nå ögruppen, var sig med egen båt eller via något annat alternativ. Reguljär förbindelse saknas. Jag hade gärna använt kajaken, men denna väderlucka med bara två dagars utlovad stillhet räcker inte, om man vill vara på säkra sidan. En gång för sju år sen med ihållande stiltje, paddlade jag och en kompis från Sollenkroka till Skarv som ligger ännu längre österut. En härlig erfarenhet men sista överfarten, den från Lygna, var inte lika vidsträckt som Högfjärden. Svenska Högarna är faktiskt en mer ensamt placerad havskärgård än Skarv. Det är intressant.

Selfie på Skarv 2014.

På Högarna tycks man vara mitt i havet. Vattenvidden breder ut sig i alla väderstreck vilket väcker starka känslor. Mot utskären i norr och väster kan vi för blotta ögat skönja några låga landstrimmor i Lygna och Gillöga, mot öster och söder syns endast en fri horisont. Kartan visar oss ett kittlande läge. Fast Högarna inte dyker upp mitt i Östersjön som Gotska Sandön, fångas man av samma ödsliga förnimmelse som där. Vi är långt borta i ingenstans. Svenska Högarna har släppt kontakten med Stockholms skärgård och glidit iväg mot havshorisonten efter egen kurs.

Utsikt mot öarna Inner- och Ytter-Tärnan och längst bort syns Svenska Lillö.
Tunna moln hänger högt över Högfjärden. Närmast stranden dominerar hällarna över vegetationen.
Holmen som heter Kapten syns bakom denna strandhäll på Storön.
Strandhällarnas former inspirerar.
Smältvatten med mycket partiklar har slipat fram dessa skulpturala former under istiden.

Dock, detta är inget ingemansland. Redan på 1400-talet var Svenska Högarna en betydande fiskeplats och fortsatte vara så fram till 1870-talet då kronan tog över. Det sägs att en stad av grå bodar fanns här på 1500-talet, med fyra hundra innevånare! Från och med 1793 hade ön även lotsar och 1874 restes Heidenstamsfyren, än idag ett resligt landmärke uppe på Storön, den största av landplättarna. 

Solnedgången uppe i fyran är minnesvärd.
Tre mil norrut framträder fyren på Söderarm med hjälp av ett kraftigt teleobjektiv. Ögrupperna framför är Lygna och Röder.

Storöns sydsida erbjuder oss bra landstigning; grundgående ribbåtar har sina fördelar. Dags för utforskning, en ö-safari. Terrängen är inte lättrampad. Frånvaron av stigar tyder på att få traskar omkring här. Ön byggs upp av urberg och reser sig som en välvd rundhäll upp till 15 meter över vattnet. Den är nästan en kilometer i diameter. Emellertid är markytan kraftigt uppsprucken i ett nätverk av små bergsprickor där tät vegetation med enris och ljung växer knähögt vilket döljer frekventa hålor mellan rullstenarna som ligger täckta av riset. Det är lätt att trampa snett. På blöta partier förekommer kärr med en hel del hjortron, ännu bara kart. Små naturliga vattendammar och några djungeltäta smådungar med förvånansvärt höga träd, gör ön än mer intressant för oss naturälskare. Vi försöker lotsa oss fram på bergribbornas nakna hällar mellan de snåriga sprickorna. Det är klurigt, som att ta sig fram genom en labyrint. Jag skulle säga att ön är en av de mest svårframkomliga i ytterskärgården. Promenaden blir svettig och jobbig i det starka solskenet. För övrigt lär Svenska Högarna vara landets soligaste plats. Slutligen kommer vi till bebyggelsen och fyren, som bestigs. Den är öppen för besökare om man swishar 50 spänn.

Vegetationen i Storöns sprickdalar är en pärs att forcera.
Kråkklöver är karaktärsart i öns sumpmarker.
Strandvändrot är vanlig.

Häruppe, 18 meter över marken, blir utsikten kolossalt storslagen i ett 360 graders havspanorama. Man får också bra överblick över ögruppens geografi. Storöns hamn som länge varit en väl skyddad och inskuren vik, har sakta grundats upp på grund av landhöjningen som fortsätter, men hamnen används fortfarande. En fascinerade syn är bebyggelsen, inte för sin arkitektur eller ålder, men absolut för det vindpinade läget. Husen fördelas på tre platser, dels en kringbyggd gård med fyra längor närmast fyren där några höns kacklar, dels en ensamstående och från havet väl synlig stuga på hög cementgrund vid telemasten, och dels några bodar nere vid hamnen. Även i modern tid har personer levt permanent härute, bland dem legendariske väderobservatören Rune Öberg som 1976 lades till evig vila vid öns stämningsfulla rudiment till begravningsplats, samma år som ögruppen blev avsatt till ett naturreservat. Därefter anlände nya bofasta för tillsynen, familjerna Anderin och Hjertstrand, men ingen av dem syns till när vi är här. Bara vi och två andra par i var sin segelbåt, är de enda människorna på ön. Är det verkligen högsommar?

Det ensamma huset vid masten. Vy mot sydost.

Förra året 2020, utvidgades reservatet med omkringliggande havsmiljöer och utgör nu landets största marina skyddsområde. Fågellivet är remarkabelt rikt, vilket vi snart ska se. Efter en måltid försöker vi somna under bar himmel, men snart dyker myggen upp, från vart kan man undra. Inget surr hördes när vi åt vår middag. Sömndruckna tvingas vi resa tältet och efter tre timmars slummer, klockan halv tre i sommarnatten, går vi upp och försvinner på utflykter åt var sitt håll, Måns för att skåda fåglar, och jag för att fotografera. 

Lägerplatsen klockan 01.

Några hundra meter från lägerplatsen har sjöfågel samlats i en vik. Mängder med svärta ligger på vattnet. Svenska Högarna är platsen för den kanske största populationen i landet av denna rödlistade art. Jag smyger ned till strandkanten för att komma närmare. Fast det hunnit bli första juliveckan håller svärtorna på med parningslekar. Arten lägger ägg senare än de flesta andra fåglar. Framför mig utspelas en hemlighetsfull ritual i dunkelt ljus. Deras lek påminner om skäggdoppingens tango för två, men svärtorna ägnar sig hellre åt ett dansparty med flera aktörer. Både honor och hannar deltar. De senare burrar upp sig och trycker till varandra i tysthet, bara vattenplasket bryter stillheten. 

Svärtorna samlas till parningslek.

Svärtorna natt är hormonstinn i början av juli.

Några tobisgrisslor sitter still på klippan tvärs över viken. Jag tar mig dit och hör efter en stund höga skrän när två fisktärnor jagar en tredje som plötsligt slår sig ned strax nedanför mig. I näbben har den en glasål som ser ut som en lakritsrem. Från första parkett upplever jag denna ovanliga observation innan tärnorna drar vidare. En halvtimme senare vid sydöstra delen av Storön och mitt emot friliggande Skvimparskär, betraktar jag Högarnas främsta ornitologiska kändis, tordmulen. Tusentals håller till kring och häckar på öarna. Även sillgrisslor finns här. Och Skvimparskär håller sig även med en stor öronbedövande koloni av vitfågel; tärnor, trutar och måsar. Fågellivet kokar.

Tobisgrisslor hör hemma i ytterskärgården.

En fisktärna med nyfångad glasål. Hur gick det till?
Plötsligt passerar en grupp ådor. Man måste vara snabb med kameran.

Torrmulen, för att använda gamla namnet, pilar omkring i luften likt drönare med dålig styrsel – kan man tro. Men följer man dem med blicken verkar de ändå ha koll på rörelsen. Läckert är det att ställa sig på en hög klippa och låta sig underhållas av deras flyguppvisning. Det är hög klass på manövrarna. Från klippan ser jag också Korskobben med sitt gamla sjömärke från 1700-talet.

En havstrut spanar omgiven av tordmular på Skvimparskär.
Överallt flyger tordmularna omkring.
En målmedveten flygare som det verkar.

Korskobben med sitt landmärke.

Längre mot söder utstrålar Svenska Lillö sin egen magnetism. Vi såg ön från fyrtornet och jag kom att tänka på boken om denna fängslande landskärva, längst ut och längst bort. Radarparet Sven Barthel och Roland Svensson, skärgårdens empatiska uttolkare, gjorde för länge sedan en hyllningsbok som jag har i biblioteket hemma. Så här skriver Barthel: ”Och denna öns dignitet av något längst ut beläget, isolerat och svåråtkomligt, har med tiden gjort Svenska Lillö till en allt starkare lockelse för mig.” Geografins ytterligheter har sin dragningskraft, vill man tillägga. Läget på kartan har betydelse.

Svenska Lillö på håll, en magnetisk ö för fåglar och folk som gillar utposter.
Havet bubblar av torrmular.

Vi far till Lillö i ännu gassigare solsken än det som var igår. Oavbrutet flyger massor av fåglar i luften längs ökedjan som båten följer, och i glittret bakom bulan av land som är vårt mål avslöjar kikaren tusentals alkor simmandes på vattnet. Lillön har två knuvar och en dalsänka mellan dem. Profilen liknar i vissa vinklar en byst. Ett fågelskydd råder och ön har för övrigt bara branta stränder, men från båten kan vi skåda mot härligheten. Naturligtvis påminns man om legenden med Gunnils Öra, berättelsen om en ofattbar hägring av den estniska ön Dagö. Under historiens gång har detta fenomen setts och förmedlats av trovärdiga vittnen. På medeltiden talade man om ”Havsfruns ö” sydost om Svenska Högarna. När namnet Gunnils Öra uppstod vet man inte, men på Anders Bures karta från 1626 blev ön och dess namn markerat som en ö bland andra. Den andre pionjären av skärgårdens tidiga kartografer Carl Gripenhielm, skriver att han såg Gunnils Öra från Gillöga 1691, men har var en skeptiker. Är detta bara en skröna, eller kan en ö som ligger på andra sidan havet cirka 15 mil bort framträda som hägring? Ingen vet säkert, men myten har kanske en fot i verkligheten, för i vissa unika situationer med kallt vatten och varm luft kan ljuset av en landkontur färdas långt genom ett stabilt luftskikt som det reflekteras inuti i, likt funktionen hos fiberoptik. 

Från Gillöga Österskär mot Västerskär.
Nyponros på Gillöga.

Nej, sommartid ser vi förstås ingen ”Havsfru”, men gläds åt att vara nära den yttersta ö-bastionen av godkänd storlek i Stockholms skärgård. Svenska Stenarna ännu längre ut, är i jämförelse bara en kobbe. Från Lillö styr vi kosan till Gillöga och stannar för en kort landkänning på denna ögrupp som har en alldeles egen och mycket lovordad karaktär. Många grynnor att parera är det på väg in till stranden. Österskäret ligger utvikt framför oss som en böljande fjällhed av grått urberg. Namnet Gillöga betyder ”stenbassäng”. Nåja, i sänkorna växer ris, snår och buskar. Terrängens flacka topografi ger Gillöga ett utseende av frihetsland. Nu har det hunnit bli mitt på dagen med urvattnat ljus och låg aktivitet i fåglarnas värld, men vi kan ju alltid njuta av vädret och naturen. En vigghona med sin livliga årskull piggar upp. 

Vigghonan med sin avkomma på Österskär.

Över öppet hav fortätter vi senare ned till Horsten, den tredje utskärgården längs vår resa. Strandhugget där visar oss en annan sida av havsbandets öar. Horsten har generellt en bördigare karaktär än de två tidigare, inte minst tack vare öns stora träddunge som ger sken av en liten skog. Som observationsplats för flyttande fågel är troligen Horsten den intressantaste av alla tre, men det är en annan historia.  

Svarthakedopping häckar vid Horsten. Visst är ungarna dekorativa.
Horstens södra kust har en brutal havskontakt. Här råder kaos när höststormarna brallar på med hela Östersjön som startsträcka.

11 tankar på “Till Svenska Högarna”

  1. Fantastisk resa. Ni verkar ha haft riktigt trevligt och fint. Jag var själv där med min son för några år sedan. En magisk upplevelse. Vi sov över i hans båt. Inte riktigt så mycket fågel när vi var där 2 september 2017.

    Svara
    • Tack Arne, trevligt att du också var där med din son. Visst är det en storartad upplevelse på många plan.

      Svara
  2. Så generöst av dig att dela med dig av dina fantastiska bilder och lysande text. Var på Högarna flera gånger under min tid på Länsstyrelsen. En fantastisk upplevelse, nog vår allra finaste skärgård, om man undantar Kosterhavet.
    Tack Claes

    Svara
    • Tack Anders, din kommentar värmde. Svenska högarna och Kosterhavet är som du säger, de mest storslagna skärgårdarna längs svenska kusten, håller med dig.

      Svara
  3. Känner mig mycket priviligierad, att hemma i vardagsrummet och utan ansträngning få uppleva ytterskärgårdens fantastiska natur och fågelliv, det är en ynnest. Tack för fina bilder samt informativ och sakkunnig text.
    Bugar och tackar.

    Svara
      • Jo det finns klart släktskap i upplevelsen av olika naturtyper, särskilt när de blir lite extrema. För sommarens naturupplevelsen må jag lämna vardagsrummet och jag misstänker att de kommer att bjuda på ett visst mått av ansträngning :-)

        Svara

Lämna ett svar till Hasse Avbryt svar