Sen höst med kajak i Stockholms skärgård

Traditioner ger tyngd åt tillvaron. Sista helgen i oktober har vi sedan många år vikt för paddling i skärgården. Numera är vi ett gäng silverryggar. I två decennier har vi hållit på. Sammankallande är Anders Tysk, initiativtagaren. Periferin består av cirka tio personer, men alla kommer inte alltid med. I år blir vi bara fyra, de sista entusiasterna. Thomas Adler, Claes Bleckberg, Anders och jag. 

Med visdomens rätt vill vi mest smöra denna gång, ta det lugnt och njuta av slöpaddling, glädjas åt dagrarna, uppleva höstens ljusfest och andas frisk havsluft. Prestationer för sin egen skull har vi lagt bakom oss. Naturvistelsen är huvudsaken. Vi vill komma naturen in på livet, bli ett med den. Vi vet att våra själar värms när vi träder in i skärgårdens förvandling från gosigt sommarparadis till kylslagen boreal vildmark. Då deltar vi i en obeveklig och naturlig omställning som är regelbunden och vacker som en impressionistisk tavla när vädret bjuder till. 

Förra veckan rådde dock dystra toner i sällskapet. Väderprognosen på måndagen hotade med regn, snöblask och hård vind till helgen. Intensiva diskussioner pågick via mejl och mobil. Så sent som i torsdags vacklade vi, men så kom en ny prognos på kvällen. Den lovade bättring. Okej vi kör. Långtidsrognoser är bedrägliga, slår ofta fel antingen till det sämre eller bättre. Den här gången till det senare, som det visade sig. 

Iskall start i vid Skärklarlsedet i Dalarö. Klockan är halv nio på lördag morgon. Vi hämtas av en förbeställd färja, Vindbådan. Den för oss över Jungfrufjärden till Gillinge, med kajaker och allt. Där börjar turen. Som sagt, vi smörar och slipper den ihållande paddlingen över stora vatten. Vi vill maxa de korta dagarna, bara kajka omkring långt ute i Stockholms södra skärgård. Vi ska följa Skoboraden norrut. 

Att byta till torrdräkten kräver självövervinnelse. Frost på morgonen. Men belöningen kommer snabbt när vi sitter i våra smala flytetyg och börjat veva paddeln med armarna. Kroppen alstrar värme. Vi kan förbehållslöst njuta av vattnet som gungar trivsamt, se skönheten som målas upp på de höstfärgade öarna. På en del står träden avlövade och nakna som uppsträckta dansöser. Kajakerna gör oss anpassade till elementen. Vi försöker inte trotsa naturen, vi vill hellre leva med den, som vilda djur.

Vinden är ganska svag och kommer från norr, kan bli uppåt åtta sekundmeter i byarna, enligt prognosen. Dessbättre märker vi föga av den saken, paddlar i lä av landbackarna som ligger efter varann. Kajakerna vaggar på krusig yta. Vi smeker stränderna. Den låga betraktningsvinkel i sittbrunnen ger skärgården ett annat utseende än när man står uppe på en båt. I kajaken känner man sig som en säl som sticker huvet ur vattnet. Och långsamt går det. Vi har ingen brådska. Om inte detta färdsätt ger stark naturkänsla så vet inte jag. 

Vid Vånö styr vi in i det extremt trånga och grunda sundet mellan den ön och Kringelkobben, en kurs bara möjlig för kajaker. Vidare norrut med sikte mot Brännskär och sedan kommer vi till förbjudet vatten, fridlyst under fåglarnas häckningstid, nu tillgängligt. Detta orörda skärgårdslandskap med vidsträckta flader och en massa holmar väcker vår förtjusning. Sandbottnen på två meters djup syns genom det glasklara vattnet. Vi liksom flyger över ljusa tvättbrädor av sand, ser tångruskor och snäckskal under kajakerna. Att Östersjön är starkt påverkat av utsläpp verkar svårt att tro just nu. Men så är det, vattenkvaliteten i skärgården är mycket bättre än ute på fria havet. 

En liten båt passerar, i övrigt råder bultande ödslighet. I öster över Långviksskär och Kastön finfördelas en avlägsen molnfront. Solljuset kommer skarpt och starkt, illuminerar de nakna kobbarnas ömsom släta, ömsom spruckna hällar. Alla dessa klippor är skärgårdens signatur, de kan tolkas som konstverk med diskret färgton, om man vill. Vi rundar Gräskobben och kajkar mellan en grupp kobbar. Bakom dem framträder den stora fjärden mot Långviksskär. Om vi hade passerat här för tio år sedan hade vi korsat den vidden, men i vårt smöriga sinne vill vi bara glida sorglöst tillbaka söderut i lätt medvind och smaka på landskapet med ögonen. Friluftsliv utan stor ansträngning är också friluftsliv. Nöjen får gärna vara lättsamma när man blir äldre.

På Stora Immarskär stannar vi för natten. Hittar en bekant plats för lägereldar länge sedan. Åter krävs lite beslutsamhet när torrdräkten ska av och lägerkläderna på. Därefter tänds en brasa i den gamla stenringen vi upptäcker där andra eldat. Gott om ved på marken. Tälten sätts upp och sedan blir det dags för matlagning och mysig samvaro. Till och med en liten whiskytest får det bli. Alla har med sig en egen sort. Sent i nattmörkret efter allehanda diskussioner blir det sovdags i var sitt tält. En lång natt väntar, inklusive en extra timme när klockorna ställs om till vintertid.

Minusgrader råder i gryningen. Jag vaknar av ett starkt månsken. Fullmåne! Går upp och plockar fram kamerorna medan de andra sussar vidare. Jag följer stranden i råkall luft. Alla små motiv med stenar och uttorkade hällkar stimulerar mitt bildsinne. Över vattenvidderna börjar solen blänka. En kort stund blir skogen eldfängd av ljuset. Gamla tallar dominerar på ön. Allsköns spirituella stammar vrider sig i krumbukter. På de höglänta delarna ligger ytor med hällmarksskog. I stort gör naturen ett orört intryck, ön saknar hus. Plötsligt ser jag en räv ligga still under en tallgren. Ställer om kameran från landskap till snabba motiv och tar en bild. På skärmen liknar resultatet en tavla av Bruno Liljefors. Jag säger några viskande ord till räven och vill gå närmare, undrar om den är skadad eftersom den alltjämnt ligger kvar. Efter att jag tagit ett steg rusar den upp och spring i frisk galopp upp på ett berg och försvinner. Skönt att räven är i full vigör tänker jag och undrar samtidigt hur den kan få mat på den lilla obebodda ön.

Tillbaka i lägret är de andra uppe. Solen har faktiskt börjat värma lite grand från en högre position på himlen. I ritualerna ingår ett morgondop. Känns motbjudande i den kalla luften men jag går ändå bort till en flat häll och sänker min lekamen för ett hastigt dopp i det iskalla vattnet. Gåvan blir en skön värme som uppstår när kläderna kommit på. En kort sträcka väntar tillbaka till Gillinge. Vi ska bli hämtade av Vindbådan kl 13. Med samma fridfulla stil som vi valt för paddlingen, fortsätter vi söderut till Tistronskär där en flock sidensvansar flyger förbi. Vigg och knipor har vi sett passera, och många knölsvanar har guppat på vattenytorna. Över havshorisonten som öppnas i avgränsade synfält mellan öarna, skänker ljusdagern stark feeling när vi sakta glider framåt på en kav vattenyta. Stillheten dånar. I lagom tid är vi tillbaka till platsen där vår lilla utflykt började och Vindbådan dyker upp i tid. Idag när detta skrivs börjar regnet falla. Vi prickade in en lucka med superbt väder. Den saken skapar en inramning som förstärker eftersmaken. Från och med nu får gärna vintern välla in med kyla och islagda fjärdar. Vi hoppas på skridskoturer framöver.