Glengoyne Distillery ligger naturskönt nära Glasgow, en halv timme bort med bil. På vandring längs West Highland Way, Skottlands Kungsled, passerar man stället och slinker gärna in på en provning. Det gjorde jag under min vandring längs leden för några år sedan, och har därefter besökt destilleriet vid ett annat tillfälle. Eftersom Glengoyne gärna poängterar att man tillverkar helt rökfri whisky har jag haft ett gott öga redan från början. Utan att på något sätt vara motståndare till rökwhisky á la Islay, föredrar jag som regel sorter som baseras på malt som inte är torvrökt. Denna evighetsdiskussion för eller emot rök är både rolig och jobbig, vilket det alltid är när olika uppfattningar i smak och tycke möts. Någon sanning finns ju inte. Jo, jag kan ibland uppskatta en Laphroig eller Talisker enormt mycket, men inte som standard. Därmed vet ni vad jag står.
Med detta sagt är Glengoyne ett destilleri som jag har en positiv ingång till. I min bok ”Whiskyns landskap” testade jag en Cask Strength 12 år gammal på 57,2 %. Skrev följande i boken om denna variant: ”Oväntat mild doft för att vara cask strength. Sherry och trä dominerar, plus lite fruktighet. Smaken är först lite sträv av träaromerna men blir strax fyllig med inslag av malt och säd, plus banan på slutet”. Min bedömning var 85 poäng, det vill säga mycket god, men så lade jag till att det finns flera andra sorter av olika ålder i destilleriets standardsortiment; 21-åringen är ett strålande exempel. Denna årgång har jag provat tidigare och känt en omedelbar affektion till när den läppjas.
Destilleriet anlades 1833 under namnet Burnfoot som långt senare byttes till Glen Guin (efter floden i närheten) och därefter anglifierades till sin nuvarande form. När 1880-talets whiskyprofet Alfred Barnard beskrev anläggningen var namnet Gleguin. Betydelsen är troligen ”vildgässens dal”, men andra tolkningar finns också; ”skadans dal” eller ”pilens dal”. Gäliska är ett rikt språk. Idag består floddalen av öppna betesmarker.
Glengoyne Distillery ligger vackert placerad på den geologiska förkastning som skiljer skotska hög- och lågländerna åt, nära ”The Bonnie Banks of Loch Lomond”. Anläggningen är ganska kompakt och smälter läckert in i den beskogade sluttningen av berget Campsie Fells, i en ravin nedanför vulkanpluggen Dumgoyne. Eftersom höglandsförkastningen sveper genom denna nejd räknades Glengoyne till låglandsdestillerierna fram till 1970, men sägs numera vara det sydligaste av höglandsdestillerierna. I början genomförde man trippeldestillering och torkade malten med kol och torv. Numera är det varmluftsfläktar som gör jobbet, och dubbeldestillering gäller.
Länge var Glengoyne ganska anonymt bland whiskykonnäsörer, men senare tiders offensiva satsningar med ett trevligt besökscenter och nya utgåvor av olika sorters whisky har ändrat bilden. Smakstilen är lättsam och påminner om en trippeldestillerad lågländare, men är också söt och fruktig som en Speyside. Man använder enbart orökt malt och låter såväl jäsning som destillation pågå mycket långsamt (långsammast i Skottland säger man). Detta medger en ihållande kontakt mellan ångorna och kopparn i pannan och även i rören därifrån, vilket förstärker estrarna i smakpaletten (koppar har den funktionen, det är därför whiskypannor görs av koppar). Att spritpannorna är små bidrar till samspelet mellan ånga och koppar. Lagringen sker till stor del på sherryfat, men även bourbonfat används. Vid sidan av Macallan och Bruichladich är Glengoyne det enda destilleriet som använder malt gjord av kornsorten Golden Promise som ger hög sädkvalitet men ganska liten skörd. Destilleriets slogan är: ”The authentic taste of malt whisky untainted by peat smoke”
Frågan är om destilleriets maltdestillat, vilket är orökt och väldigt rent när det kondenserats till vätska, tjänar på en lång lagring som råwhisky. Frågan tål att diskuteras. Den 21 åring som jag nu testat har förvarats på first fill sherry-tunna efter destilleringen. Detta märks omedelbart. Doften är lätt fruktig men domineras av påtaglig gräddkola som kommer från det sherrydränkta träet. I munnen är whiskyn krispigt klar utan något som helst skav, och har en klockren underton av kiwi. Whiskyns kropp rör sig vattnigt i gommen vilket bidrar till den lättsamma helheten. Denna whisky är vad burdusa whiskygubbar brukar kalla en ”frökenwhisky”, men jag har inget emot denna lätthet i smaken. Tycker den är välbalanserad, men skulle ha önskat att den tappades på butelj med högre alkoholhalt, vilket skulle ta med sig mer av originaldestillatets smaker. Det man får i flaskan är 43% och de destillerier som levererar sin ädla produkt med så låg alkoholhalt ger på mig intryck av att vilja flörta med okunniga konsumenter. Bättre istället att låta var och en själv spä ut drycken till lagom dosering. Hursomhelst har 21:an en lång ljuvlig eftersmak med dunster av russin och päronton som dyker upp om man anstränger sig att leta. Jag vill ge den 89 poäng på 100-skalan. På Bolaget kostar 70 cl-flaskan 1549 kr.
