Ett destilleri vid foten av Skottlands högsta berg, i utkanten av pittoreska Fort William, omgivet av ett imponerande kustlandskap. Vad kan intressera en whiskyälskande bergsbestigare mer. Med sina ädla droppar tar man väl vara på landskapets essens och landets anor. Alfred Barnard var lyrisk över naturen när han kom till Ben Nevis. Alltid roligt att läsa honom i faksimil-upplagan av hans klassiska bok från 1887 ”The Whisky Distilleries of the United Kingdom”. Texten är en en vacker reseskildring för sin tid, lite av en skotsk Linné, fast med annan inriktning förstås. Från Oban kom Barnard farandes med ångbåt till Fort William: ”When free from its soft covering clouds there is a grand view from the summit of Ben Nevis, and the spectator is astounded at the wild and strange sublimity of the scene, augmented by the depth of the surrounding precipices.” Han sammansmälte föredömligt sina intressen för drycken med känslorna för naturen. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att bestiga Ben Nevis än, men destilleriet har jag kikat in i. För övrigt har ordet nevis en indo-europeisk rot som betyder vatten, och namnet Ben Nevis lär härstamma från vattendraget som rinner upp i berget (ben betyder berg på gaeliska). Bäcken kallas Allt áMhuilinn och ger sitt vatten till destilleriet.
1825 uppförde den ryktbara ynglingen John McDonald (22 år) de första husen för whiskyproduktion här i närheten, mellan fjorden Corran Narrows och höjderna på Ben Nevis. Han kallades ”Long John”, var ståtlig (1,93) och stolt. Många skrönor har levt vidare. En handlar om de whiskysmugglare som anföll honom i ett bakhåll eftersom han vid den tiden hade blivit en laglydig destillatör. Long John slog ned alla med en kraftig stav. Tjong. Hans son Peter tog över efter faderns död. Visserligen inte lika storväxt och karismatisk, men han var en effektivare whiskyproducent som marknadsförde drycken under namnet ”Long Johns Dew of Ben Nevis”. 1878 lät Peter bygga ett nytt destilleri (där dagens ligger) några kilometer från det gamla, och båda anläggningarna kördes parallellt. I slutet av 1800-talet var destilleriet ett av de mest storproducerande av alla i Skottland. Man hade till och med en egen flotta av ångfartyg för att distribuera dryckerna. När 1900-talet inleddes började verksamheten dock somna in, och efter många ryckiga år under förra seklet, inklusive flera ägarbyten, tog japanska Nikka över driften 1989. Rätt ägare kan jag tycka. På hemmaplan producerar Nikka fina whiskysorter som har påtagligt släktskap med det skotska originalet. Stora volymer av den maltwhisky som framställs vid Ben Nevis skickas numera till Japan för att ingå i Nikkas blendar.
Sedan länge finns både en maltwhisky och en skotsk blendwhisky (Dew of Ben Nevis) med samma namn och härkomst från destilleriet. ”Some care needs to be taken”, skrev Michael Jackson i sin guidebok till maltwhiskyns värld. Bland maltsorterna från Ben Nevis dominerar den gamla godingen av tio års ålder. Numera ger man även ut en NAS-whisky (no age statement) som heter Corire Leis och som lagras i begagnade bourbonfat (first fill). i år (2024) presenteras Ben Nevis även en jubileumssort för att fira de 185 åren som destilleriet existerat. Man har återskapat den rökiga ursprungswhiskyn som produceras för nästan 130 år sedan och som på sin tid blev en storsäljare över hela världen. Utöver destilleriets egna tappningar ger en del oavhängiga buteljerare ut egna versioner av Ben Nevis. Dessa har en växlande ålder och härstammar från fat som buteljerarbolagen köper in och lagrar för egen del. Bland dessa varumärken kan nämnas Adelphi, Hunter Laing & Co och Ingelred.
Ben Nevis sparsamma utbud från den egna produktionen och distilleriets traditionella hållning till whisky tilltalar min filosofiska syn på drycken. Man experimenterar inte utan fortsätter efter gamla pålitliga recept. Jäskaren är i trä (numera förekommer sådana av stål i många destillerier) och Ben Nevis använder öljäst som bidrar till smaken mer än vanlig destillerijäst. Resultatet blir en maltwhisky i ordets mer ursprungliga bemärkelse. Inget fjäsk för marknaden alltså. Take it or leave it, är nog resonemanget. Karaktären av malt och säd dominerar intrycket från 10-åringen, deras främsta whiskysort. I näsan känner jag en stark men osorterad blandning av vanilj, smörkola och frukter som kompletteras av en maltig biton. I munnen uppstår en tanninkryddig komplexitet där maltens grundläggande accent tar över och låter smörkolan hamna i bakgrunden. Frukterna lämnar också scenen och ger plats åt en finkänslig ton av tobak, eller kanske cigarr som Michael Jackson framhåller. Min värdering ligger mellan 88 och 90 poäng, inte så lätt att bestämma. Ganska linjär i smakutvecklingen men en god, rökfri och lättsam smuttdryck, särskilt med lite vatten i.
Sorten Corire Leis är ovanligt ljusgul och bjuder ännu mer på smörkola i den lättviktiga doften. I munnen känns den sträv och ändå motsägelsefullt krispig med klar smörkola i tonen som ger en klockren torr och kort eftersmak. För att vara så okomplicerat god som den är, blir den läskande superb. 86 poäng.