Det första destilleriet vid Mackmyra Bruk.
Lika bra att jag bekänner, nyetablerade destillerier som satsat på kort lagringstid i små fat, gör sällan intryck när det gäller deras whisky. Till denna kategori hör Mackmyra, och man kan förstå dilemmat. Att vänta tolv år på att whiskyn ska mogna färdigt, är att vänta lika länga på intäkterna. Få verksamheter torde vara mer utmanande att starta.
Det nya gravitationsdestilleriet i Gävle.
Mackmyra valde den snabba vägen när man under stora ovationer skapade Sveriges första destilleri 1999. Konceptet blev lagring i 30-liters fat och efter lagstadgade minitiden på tre år släppte man de första på marknaden. Som folk köade utanför Systemet, men whiskysorterna som kom ut var knappast optimala. De var råa, beska och snarlika det som kommer från andra nystartade destillerier som haft bråttom. Whisky funkar dåligt med quick-fix. I Skottland har man ett par hundra års erfarenhet av storskalig produktion och det mesta lagras på stora fat, exempelvis 250 liters hogshead eller 500 liters butt, ofta i 10 till 12 år, många gånger mycket längre. Det är klart att detta har betydelse.
Lagret med små 30-litersfat i gravitationsdestilleriet.
Tanken att det täta förhållandet mellan yta och volym ska förkorta mognaden i ett litet fat är nog vansklig, men visst förekommer destillerier som lyckats riktigt bra. Fatets trä har stor betydelse förstås. Exempelvis schweiziska Säntis gör utmärkt whisky lagrad 3 år i utrangerade små öltunnor. De flesta riktigt goda whiskysorter som jag prövat har dock kommit från stora fat, där råwhiskyn stannat länge och fått rondör. 
Lökformade pannor i gravitationsdestilleriet.
Men åter till Mackmyra. Destilleriets historia är fascinerande, ändå har många whiskykonnässörer rynkat på näsan åt deras drycker, åtminstone de första årens utgåvor. De som jag prövat har varit okej, t ex Svensk Rök, men ingen har lyft till skyarna.
Hur förvånande var det därför inte när jag och andra i whiskyklubben jag deltar i, gav Blomstertid förstaplatsen vid senaste blindprovningen, och det före en stor klassiker som Lagavulin 16 år. Blomstertid kom ut våren 2016 och har slutlagrats på fat som tidigare innehållit körsbärsvin. Den doftar komplext och fruktigt. Bärigt säger man i beskrivningen, och det stämmer bra. I munnen är det mycket russin och vanilj, och körsbärssmaken attackerar snabbt, liksom örtiga kryddor. Ganska fyllig, rätt sträv av ektoner och som helhet ”utmanande”, det sistnämnda var min notis när vi blindprovade.
Mackmyra avslöjar inte hur länge denna whisky legat på faten. Tyvärr är tystnad om den saken utarmande för whisky-snacket; vi som provar vill gärna veta. Många destillerier har blivit förtegna om åldern på sina senare utgåvor. Orsaken lär vara minskade lager av gammal whisky. Destillerierna vill få bort whiskynördarnas fokus på åldern, men den är viktig för smaken.
Den lilla beska jag känt vid förnyad provning av Blomstertid (men inte tänkte på första gången) får mig att tro att destillatet inledningsvis legat relativt kort tid (3-5 år) på små fat. Förstås är det körsbärsvinsfatet som gett den extra knorren som gör smaken utmärkt. 88 poäng är min samlade bedömning av Blomstertid. Finns på Systemets beställningssortiment för 598 kr. Vi får se om det blir en återkommande säsongswhisky, annars lär denna utgåva ta slut, vad tiden lider.
Gillar deras Special-serie och Moment… men slits alltid mellan att bevara och konsumera.
Jag har inte testat dessa whiskyserier, tycker Mackmyra är ojämna. Men jag har hört gott om Moment, får bli framöver.
Jo de är ojämna. Alla special är väl inte bra heller men de flesta gillar jag. Gillar att de experimenterar med smaker som inte är så typiska för whisky som hjortron och skogsbär och vad de hittat på med specialserierna. Kan vara svårt att testa dem numera gissar jag, de flesta är nog slutsålda.
Håller med dig.